Irre

Idag träffade jag teamet på Stressmottagningen. Det var de tre personer som jag träffade förra veckan men på detta möte var vi alla samlade. De började med att meddela att de alla var överens om att jag skulle få gå deras program, YES!!! Efter det hade jag lite svårt att lyssna men de förklarade upplägget av programmet. Det pågår i sex månader och den första halvan är man i en grupp på åtta pers och går på föreläsningar. Till en början är det två psykoterapeuter som håller i föreläsningarna och efter en tid får man även individuella samtal med psykolog och fysioterapeut. Efter ca tre månader hoppas de på (men detta är högst individuellt) att man kan smyga sig tillbaka till jobbet. Programmet startar den 17 jan så det skulle innebära att jag är tillbaka på jobbet i slutet av april. Det känns inte helt orimligt men vi får se vad som händer längs vägen. Just nu tänker jag bara njuta av att jag äntligen fått hjälp och den BÄSTA hjälpen!! Det känns väldigt lyxigt, tänk om alla fått chansen att stanna upp och fundera på hur man vill leva sitt liv!

Vilken vecka! Fullt ös på Stressmottagningen och förkylning på det. Idag kom vändpunkten, lite energi har kommit tillbaka. Jag har varit på Stressmottagningen tre gånger. Först fick jag träffa en läkare, efter det en sjukgymnast och sist (idag) en psykolog. Efter att ha dragit min historia ungefär femtielva gånger till oilika personer så blir det alt mer tydligt hur mycket det varit de senaste åren och hur det i kombination med dålig sömn har gjort att kroppen sagt ifrån. På måndag ska jag få träffa teamet och det är då det avgörs om jag får gå deras program eller inte. Om jag får det så är jag faktiskt inte så säker på vad som händer men jag tror att det är gruppträffar parallellt med besök hos sjukgymnast och psykolog. Vilken jäkla rehab alltså, tänk om alla fått den här möjligheten, så grymt!! 👊 Känner mig fortfarande lika peppad, så fort man kommer dit så är det som att man blir lugn och trygg. Alla som jobbar där är så fina, inte bara mot sina patienter utan även mot varandra. Alltid spelas det lugn musik och idag satte jag mig ner och tog en kopp te innan jag skulle träffa psykologen, lyckades för första gånger vara där lite innan min utsatta tid, score!

Det är lätt att dagens fylls med att kolla telefonen och hänga på sociala medier när man är hemma hela dagarna. Oavsett om man vill det eller inte så påverkas man, man jämför sig och oftast med de som är "bättre" än en själv. Man får också utlpp för sitt bekräftelsebehov genom att ladda upp bilder och räkna likes. Ett ganska sjukt beteende egentligen men det är beroendeframkallande så vi försöker med alla medel att godkänna detta för oss själva. För några dagar sen tyckte jag att det blev lite väl mycket hängande på sociala medier så jag plockade bort Instagram och Facebook från min hemskärm, sedan dess har jag inte öppnat någon av apparna. Jag trodde att jag skulle vilja klicka på dem och att jag skulle få avinstallera dem från telefonen men så var det absolut inte, jag saknar det inte ens. Det har bara varit ett tidsfördriv där jag matats med hur mycket alla gör (vilket inte ens är sant) samtidigt som min energi är så låg. Vi får väl se om jag känner för att öppna någon av dem igen, jag har inte satt någon som helst nolltolerans på det, jag känner bara inte för det.

För två dagar sen när jag hade lite ont i halsen och var lite småsnuvig så tänkte jag "var detta allt du hade att komma med?!", det var det inte! Herrejävlar vilken förkylning, är helt utslagen. MEN, tittar jag tillbaka i min dagbok på telefonen så verkar som att senaste gången jag var sjuk var när jag fick magsjuka på midsommar. Det är alltså nästan ett halvår sen, tjohooo!!! OCH, den här gången kan jag dessutom ligga hemma och vila. Hade jag jobbat så lovar jag att jag antingen varit på kontoret eller jobbat hemifrån idag, fast jag absolut inte borde. Jag som varit förkyld så ofta har knappt en sjukdag, jag tog tabletter och gick till jobbet. När man är sjuk så ofta så hamnar man i en väldigt ond cirkel. Till slut kan man inte hålla på och sjukskriva sig hela tiden så man går till jobbet fast man inte borde och då bli förkylningarna fler, och så fortsätter det. I våras tog jag ett stort steg framåt och då började jag att jobba hemifrån när jag kände att jag höll på att bli förkyld. Problemet var dock fortfarande att jag jobbade, jag sjukskrev mig inte. För typ vem som helst så låter detta, för mig, stora steg som en piss i havet men får någon som är så mycket sjuk som jag varit och dessutom så oerhört envis så var det faktiskt en vändpunkt. Sakta började jag göra allt fler val där fokus var att lyssna på kroppen. Tyvärr tillkom en del externa faktorer som jag inte kunde påverka och det gjorde att jag inte kunde återhämta mig i tillräckligt snabb takt utan att sjukskriva mig helt.

Skulle träffa läkaren på stressmottagningen kl 10 idag så jag kollade upp vart jag skulle och hur lång tid det skulle ta dit imorse. I vanliga fall tar jag en tunnelbana som kommer dit några min innan så att jag precis ska hinna upp och in i väntrummet, gillar inte att vänta. Men, jag har insett att det bara ökar på min stressnivå så jag bestämde mig för att ta en tidigare tur och få lite tid i väntrummet så jag hinner landa. Sätter mig på tunnelbanan och åker till Fridhemsplan. Går till Sankt Eriksgatan 44, ser ingen skylt om stressmottagingen. Börjar känna stressen, kollar snabbt upp adressen igen och det visar sig att jag ska till nummer 84. Fan, okej, hur lång tid tar det dit då? 9 minuter... okej, går jag snabbt så hinner jag precis i tid. Tur att jag tog den tidigare tunnelbanan. Börjar gå i rask takt. kl 09.58 är jag framme vid porten, så lättad! Ska ringa på porttelefonen och inser att stressmottagingen inte finns där, konstigt tänker jag, det stod ju i mailet att man skulle göra så. Tittar mailet en gång till och där står det ju att jag ska till sankt GÖRANSgatan, inte Erik. Fan fan fan fan, kollar blixtsnabbt upp hur lång tid det tar att gå dit. 14 minuter. Vet ju hur stressade läkare är, 14 minuter...då var det kört. Ställer mig på gatan och vinkar in en taxi samtidigt som jag ringer stressmottagningen. Klockan är nu 10.03. När de svarar på stressmottagningen är de så otroligt lugna och förstående att jag blir ganska lugn själv. 10.07 är jag på plats, vi skrattar lite åt hur pricksäkra mina symptom är och sen sätter vi oss. Hon är helt fantastisk, hela stämingen där från det att jag öppnade dörren är så positiv och härlig. Läkaren och jag pratar mest om mina symptom, fysiska och psykiska. Hon är lugn men humoristisk och har själv varit utmattad. Nu ska hon tyvärr sluta på stressmottagningen för att jobba med rehab av barn tillsammans med sin hund som hon skaffade under sin läkningsperiod. Vilken inspiration!! När jag precis ska gå så säger hon de magiska orden "Du behöver inte oroa dig, du kommer garanterat att få fortsätta här och gå vårt program". Det var som musik i mina öron, jag som hade funderat så mycket på det men bestämt mig för att försöka ta det med ro om de inte ansåg att jag behövde deras program. Vi hade inte diskuterat den oron över huvud taget på mötet, hon bara visste. GUD vad skönt det är att få träffa människor som bara vet! Jag känner i hela kroppen att det här är första dagen på en sån fantastisk resa och för första gången så känner jag inte att jag längtar tills jag kommit ut på andra sidan, jag längtar till att vara mitt uppe i det och börja känna skillnaden. Var sak har sin tid, njuta över att vara på andra sidan ska jag göra när jag är där, tills dess ska jag njuta av alla nya insikter jag får under resans gång! Energin sprutar i kroppen, den känns från topp till tå och det ska bli väldigt spännande att träffa deras sjukgymnast på onsdag. Carpe Fucking Diem!!! 😅 

För snart fyra år sedan var jag i San Diego och hälsade på min bästa vapendragare! Jag var där tillsammans med en vän till oss och vi hyrde bil för att åka till Las Vegas. Det var bara jag som fick köra bilen så det blev en hel del timmar bakom ratten. Efter ett x antal mil började jag känna en brännande känsla i mitt högra lår, det började vid höften och gick ner på yttersidan av låret. Tänkte inte så mycket mer på det, stretchade väl lite men itne mer än så. Kom hem och eftersom det började bli vår så fick jag som vanligt lite löparfeeling. Jag och min faster sprang några gånger och för varje gång kändes det mer och mer i höften. Envis som jag är fortsatte jag att springa och tänkte att det går att träna bort med mer löpning, det gjorde det inte. Sista gången vi sprang tillsammans kunde jag knappt gå på flera dagar, jag hade sååå ont. Minns att jag försökte ta mig från min plats på kontoret in till köket för att hämta vatten men det gick knappt. Det tog kanske någon månad till sen sökte jag vård. Fram tills idag har jag gått til minst 4 olika sjukgymnaster som alla gett upp, besökt en mängd olika läkare, fått röntga, fått akupunktur m.m. m.m. men problemet kvarstår. Nu går jag hos en kiropraktor mest för att göra något under tiden jag inväntar min tid hos nästa sjukgymnast på stressmottagningen. Det trista med detta är att så fort jag inte gör något eller går en lååångsam promenad så känns det bra i höften, vilket såklart inte direkt motiverar mig till att försöka träna bort det även om jag förstår att det med största sannolikhet är lösningen. Jag har haft så ont i höften under så lång tid att det nästan har blivit min vardag, men sen kommer det dagar som denna som gör mig så förbannad. Igår gick jag och mamma en promenad, vi gick lite snabbare än vad jag är van vid och inatt vaknade jag och hade svårt att somna om pga höften. Allt gör ont och allt är obekvämt. Det gör mig extremt frustrerad. Ska jag inte ens kunna gå en rask promenad utan att få ont? SUCK! Men, samma envishet som gjorde att jag fortsatte löpträna gjorde även att jag tog mig upp ur soffan idag och gick till gymmet. Jag tränade absolut ingen löptrning, det har jag inte kunnat under dessa fyra år men jag tränade benen och bålen. Jag hoppas att rörelse kan göra saken bättre, vi får se om jag vaknar upp imorgon utan smärta eller om den åtminstone är lite mildare. Fingers crossed!!

Igår fick jag hem ett brev från stressmottagningen. Hoppades på att det skulle stå vilka tider jag fått men det gjorde det inte, istället meddelades jag att min läkare inte skickat in de provsvar som krävs för att få komma vidare i processen. Åh så förvånad jag är. Jag sa ju till henne att kolla vilka prover som behöver tas och hon svarade "ja men du tog ju prover i september"... ja, men ine alla de prover som krävs. Jag orkade inte tjafsa utan sa bara att hon skulle kontakta mig om det är några prover som behöver tas innan remissen går iväg. Hörde inget från henne. Jag har ett videosamtal med läkaren den 11 dec och jag har seriöst inte tid eller energi till att hon ska vara så jävla seg så jag har tagit saken i egna händer (nej, jag har inte tagit prover på mig själv). Jag ringde stressmottagningen och fick reda på vilka prover som behöver tas, jag har sedan gått igenom min journal på 1177 och kollat vilka prover som jag har tagit det senaste året. Man kan säga att förkortningarna där inte är att leka med; S-Na, S-Krea, S-ALAT osv. Inser efer ett tag att jag förmodligen har tagit vissa prover men att det benämns P-Krea och P-Na. En del av proverna togs i februari så jag vet itne om det klassas som giltiga länrge. Bestämmer mig för att ringa tillbaka till stressmottagningen och fråga. Börjar med att lite fint be om ursäkt för att jag trakasserar honom och förklarar situationen med min läkare och att det tagit mig 13 veckor innan jag ens fick remissen. Jag vet inte om han hade julfeeling eller om han började förstå hur otroligt angelägen jag är att få komma till dem men helt plötsligt hade han bokat in mig på tre tider hos dem innan jul. Imorgon ska jag träffa en läkare och nästa vecka blir det ett möte med en fysioterapeut och en psykolog. Måndagen efter det ska jag träffa hela teamet och få deras bedömning på hur de tycker att vi ska gå vidare. Tårarna rinner ner för kinderna, men denna gången är det av glädje och en eeeenorm lättnad! 13 veckor av vilsenhet och att försöka läka på sitt eget sätt utan verktyg är nu över. Oavsett vad de kommer fram till så är jag inte ensam längre utan i famnen på proffsen. Det känns som att vinna på lotto men ändå inte, det är ingen tillfällighet att jag fick de här tiderna, jag fick dem för att jag kämpat hårt för dem och han uppmärksammade det. Jag är så fruktansvärt jävla redo, NUUUU KÖÖÖR VIIIII!!!!!! 

Jag har känt ett tag att jag vill träffa någon från jobbet, jag vill inte vara helt avskärmad för då blir det tuffare när jag väl ska "skolas in" igen. Däremot vill jag inte heller göra något förhastat så jag har funderat i några veckor innan jag till slut valde att kontakta min chef och träffa honom på en lunch. Han har varit ett stort stöd och haft lätt att sätta sig in i min situation så det kändes skönt att börja med att träffa honom. Vi ska ses på en restaurang nära jobbet så jag fick åka till samma station som jag bbrukar och till en början gå vägen mot kontoret, det kändes inte alls konstigt eller jobbigt på något sätt. So far so good! Kommer till restaurangen och när det är fem minuter kvar till vi ska ses kommer en liten liten påminnelse i nacken, en liten spänning. Precis i tid droppar chefen in och det är riktigt kul att se honom. Det blir lite prat om jobb men mestadels om livet. Jag tänker flera gånger på att slappna av, sänka axlarna och inte koppla på hjärnan alldeles för mycket men det verkar inte som att det gick superbra just den här gången. Jag kommer hem och är helt slut. Spänningshuvudvärken är starkare och jag behöver sova. Hinner få någon kvart eller så innan det är dags att hämta Arvid. Jag tror att jag, och tyvärr många med mig, har lite svårt att vara sig själv helt och fullt med sin chef. Jag vill alltid verka ambitiös, vuxen och strategiskt smart. Jag tänker mycket på vad jag säger och hur jag säger det, kanske lite för mycket. Det här med att jag vill vara vuxen kanske inte är så konstigt. Jag sitter som en av tre chefer på företaget, jag är även med dessa chefer en del av vår ledningsgrupp. Jag är ensam tjej och ensam under 45 år, den yngsta killen är alltså 15 år äldre än mig. Klart att det blir en press att inte vara den unga oerfarna "flickan" i gruppen. Ser fram emot att i kombination med rehab på Stressmottagingen fortsätta träffa kollegorna, med rätt verktyg kan man komma långt!   

Micke är på jakt och Arvid är hos mormor och morfar. Jag har gjort julgrupper samt julpyntat och imorgon blir det förmodligen lussebullar. För andra är det en självklarhet att man längtar efter sin familj när de inte är hemma men för mig har det inte varit så den senaste tiden. Jag har mer haft en oroskänsla för när de kommer hem, för att inte orka vara med dem och för att inte kunna leva upp till mina egenställda krav. Nu däremot, nu sitter jag här i soffan och önskar så att de hade varit här. Jag har svårt att beskriva lättnaden, glädjen eller vad det nu är för mix av känslor som visar sig. ÄNTLIGEN lite framgång, det känns som att jag blir starkare och lär känna mig själv bättre för varje dag som går nu. Självklart ligger det dock en liten påminnelse i bakhuvudet om att detta vilken dag som helst kan tas ifrån mig igen, försöker dock att inte läga så stor energi på det. Kommer det ett bakslag så tar jag det då.

 

På tal om framgångar så står det nu klart att jag kommer få tid hos stressmottagningen efter jul, som jag slitit för detta!! 13 veckor tog det men nu jävlar ska det bli odrning på torpet. Micke hade kollat på deras hemsida för några dagar sen och sett att de har anhörigträffar som han vill gå på. Blev så glad!! Det känns så otroligt fint att han på egen hand kollat upp detta utan minsta indikation från mig, jag visste inte ens att det fanns. Även om det är svårt som anhörig att förstå så kan man visa sitt stöd på andra sätt, det här är ett väldigt fint sådant. Jag står inte själv, det är han och jag mot världen! 💚

Efter att ha fallit och fallit och fallit i mer än en vecka så fick jag bara nog. Jag orkade inte ens hålla upp skenet inför min omgivning längre. Jag lyfte luren och ringde upp en vän som också var/är utmattad och när hon frågade "hur är det med dig då" så kom tårarna. Jag tror jag fick fram något i stil med "jag är så less på den här jävla skiten", hon svarade "jag förstår". Det absolut bästa med det svaret är att jag faktiskt vet att hon gör just det, förstår. Hon förstår precis hur det är att ha bakslag och hur svårt det är för omgivningen, ja till och med ens inre krets, att förstå. Det är så ovärderligt att få den responsen och den peppen som bara en annan fd utmattad kan ge. När vi avslutade samtalet kände jag mig 1 000 kilo lättare och idag vaknade jag utvilad. Om det var samtalet eller det faktum att jag tagit mina vitaminer som jag slarvat med vet jag inte men jag antar att det var en kombination. Tänk att det kan vara en sån stark kraft att bara få prata av sig, jag är faktiskt lite chockad över hur mycket bättre det blev. Tack!! Vill inte nämna dig vid namn men du vet vem du är 💛

Herrejävlar vilket bakslag jag haft den senatse 1,5 veckan. Har inte orkat ett skit och så gott som alla symptom har varit tillbaka. Man är så nere i skorna att man tror att det aldrig kommer att vända, jag kommer inte blir frisk. Dåligt samvete för att man inte fixar mer hemma, sjukligt dåligt samvete över att inte orka vara med Arvid och en enorm frustration. Frustration över att jag tycker att jag skött mig felfritt men ändå fick ett sånt kraftigt bakslag, så orättvist. MEN, så kommer dagen som idag, då det vänder! Känner det direkt när jag vaknar... "oj, jag känner mig nästan pigg och utvilad... hmmm, hoppas det håller i sig".. och det har det gjort hittills. Jag och Micke har varit på utvecklingssamtal för Arvid som gick hur bra som helst, tror knappast man kan vara stoltare föräldrar än vad vi är 💚 jag har varit hos kiropraktorn och ändå orkade jag ta en liten promenad ner till sjön och dricka mitt te. WOW - hoppas jag lär mig att alltid njuta så här mycket över de saker man annars tar för givet här i livet.

 

Idag har jag lånat Mickes aktivitetsklocka för att kolla min sömn och min puls. Köpte ju aldrig någon till mig själv eftersom jag vill lära känna min kropp, men testar idag för att se om jag lärt mig något. Jag som oroat mig så mycket för min puls kan konstatera att jag ligger inom intervallet för "elitidrottare/atlet" 😂 så nu vet jag att jag inte behöver fundera mer på det. Jag har även insett att jag har koll på hur bra jag sovit utan att behöva klockan. Kunde berätta för Micke hur min sömn varit och han OKade bara genom att titta i appen på sin mobil. Till sist har jag insett att det där med 10 000 steg om dagen är ett väldigt snällt mål. Klart att det är lättare som sjukskriven med tid att gå en promenad eller vad det nu kan vara men jag inser också att det är väldigt lätt att komma upp i 10 000 steg oavsett. Det var ganska skönt att den bördan släppte från axlarna som den prestationsknarkare jag är. Lyckades också haffa ett stresspåslag genom att lyssna på kroppen och konfirmera via klockan. Kanonbra för en dag men imorgon får den sitta på Mickes arm igen, nu vet jag att jag lyssnar på kroppen och det var det som var målet! 👌

Herregud så dåligt jag mådde hela våren, att varje morgon försöka övervinna det ena märkligare symptomet efter det andra och samtidigt hålla i möten. Kommer ihåg speciellt en gång när jag skulle ha ett uppföljningsmöte med min marknadskoordinator och tänkte tanken "puh, vilken jäkla tur att det inte är jag som håller i mötet idag, det hade jag inte orkat med". Den våren skrev jag inte i bloggen, det hade jag inte orkat. Bara tiden jag varit sjukskriven är så bra att ha nedskriven. Det är uppgångar som avlöser bakslagen och hopp som avlöser förtvivlan. Det bästa av allt är att när jag läser den så tänker jag "fan, ge dig själv lite cred". FAN vad jag kämpar och sliter för att vända detta, jag gör ALLT i min makt. Det finns dagar när det känns så sjukt hopplöst men jag vänder dem, det tar sin tid och det får det göra men ingen kan säga att jag inte kämpat. Stannade faktiskt upp idag efter att ha läst ett tag och klappade mig själv på axeln. Det är svårt för de som inte varit i den här sitsen att förstå vilken daglig kamp det är men ingen behöver egentligen förstå, ingen förutom jag. Jag förstår hur varje sekund är en fight mot psyket och hur så totalt banala saker för någon annan kan vara så stora för mig. Jag förstår det och jag ska påminna mig själv om det oftare, hur otroligt mycket klappar på axeln jag ska ha för att jag inte ger upp även när det är som allra jobbigast!

Förra veckan kände jag att jag varit på topp ett tag, jag orkade ta mig ut på en lunch med en kompis utan att behöva flera dagar för återhämtning. Jag gick till kiropraktorn och till någon handledare och efter båda mötena klarade jag av en tur på stan. Jag drog upp tempot lite för jag blev så hoppfull, äntligen orkade jag göra lite saker!! Sen kom smällen. På torsdag kväll känner jag tröttheten greppa tag om mig och på freadg är jag så trött. Lyckas ändå ta mig igenom ett träningspass med gott mod och knner faktiskt att jag har lite energi kvar. Sen kommer helgen och Mickes brorsor är här på besök. Jag vet att Micke har sett fram emot detta så oerhört mycket och jag tycker såklart att det ska bli kul att träffa dem men jag vet också att jag kommer få ta Arvid ganska mycket. På lördagen känner jag att jag vaknar helt sänkt men jag tar mig ändå upp ganska tidigt, tänker att jag inte kommer kunna sova vidare när Arvid är vaken. På förmiddagen får jag lägga mig och sova en stund sen ska grabbarna iväg. Lördagen flyter på i rask takt. På söndag är det egentligen bara frukost sen är det dags för besökarna att åka hem igen. Jag vaknar lite piggare den här dagen men börjar ganska snart känna att något inte stämmer. Känner mig nästan lite förkyld, jag nyser konstant. Några dagar tidigare hade jag tänkt på de där "allergiattackerna" som jag fick förut, hur jag kunde nysa nysa och nysa en hel dag, blir helt förstörd och sen var det som bortblåst dagen efter. Jag insåg att jag inte haft en sådan dag på länge och kände en liten oro över att det skulle komma tillbaka. Tre dagar senare sitter jag där och nyser igen.. När grabbarna åkt ska Arvid sova så jag lägger mig på soffan och vilar. 1,5 timme senare är det borta, det som brukar pågå en hel dag. Först tänkte jag att det var så typiskt att jag tänkte på det här om dagen och sen kom det tillbaka för första gången på flera månader men sen fortsatte tanken... tänk om det inte är så konstigt? Jag kanske förstod att jag hade pushat mig för hårt och att det var på g. Det kanske var mitt sinne som för någon sekund talade om för mig att sakta ner. Svårt att veta men lite för mycket av en tillfällghet för att inte reflektera över det. Den här gången tog jag inte signalen så tidigt men när det väl satte fart så lyckades jag iaf få ner det till en halvdag. Nästa gång känner jag av det och kan förhopningsvis stanna upp och ge kroppen vad den behöver så att attacken aldrig behöver äga rum. 

 

Igår var det en riktig skitdag. Var nästan på samma nivå som de två första veckorna under min sjukskrivning. Jag tog mig inte upp ur soffan. Jag försökte sitta upp i några minuter men gled sakta ner igen, jag försökte piggna till när jag skulle ut en sväng för att hämta min lunch men det var lönlöst. Jag som skulle träna idag... kanske kan jag göra det lite senare? När jag ätit min lunch blir jag säkert pigg. Det har hänt förr men inte idag. Men om jag inte tränar så länge då? Bara 15 min. Noll respons från kroppen. Lyckades efter många timmars velande faktiskt ta mig ut på en promenad runt sjön. Tröttheten kanske inte släppte men lite ångesttankar kändes iaf bättre efter den promenaden. Det här kanske inte låter så stort men för mig var det ett framsteg att inse mina begränsingar, att inte köra på med ett träningspass utan att tagga ner och ta en promenad istället. Idag tackar kroppen mig, idag var förmiddagen riktigt bra! Just nu i skrivande stund är jag riktigt trött igen men då har jag varit hos kiropraktorn också. Sakta sakta återhämtar jag mig och framförallt så känns inte allt lika hopplöst idag som det gör när man har noll energi. 

 

När jag bara varit sjukskriven någon vecka eller två så fick jag en tavla av en kompis där det står "Hey, its gonna be okay. Maybe not today or tomorrow but eventually" Jag tänkter ofta på det citatet och det hjälper mig att inte ta så hårt på det som är här och nu, jag vet att det blir bättre! Inte idag, inte imorgon, men så småningom! 💝

Bara för att jag skriver det här så kommer jag säkert vara förkyld imorgon... men, jag har faktiskt inte haft en enda förkyning på hela hösten!! Jag vet helt ärligt inte när jag har varit frisk så här lång tid senast. Jag tror att mina förkylningar började 2011 och sedan dess har jag nog inte varit frisk i mer än två månader åt gången. Det här är altså någon sorts personbästa på SJU år!! Jag är helt euforisk! Kan ju inte svära på att detta har med min mycket lugnare livsstil att göra men det vore ett märkligt sammanträffande om så inte var fallet. Arvid som precis börjar förskolan är sjuk hela hela hela tiden. I våras blev jag sjuk så fort han hostade till lite. Jag var förkyld två gånger och magsjuk tre gånger under en 5 månaders period. Nu har jag lyckats klara mig ifrån minst fyra av hans förkylningar. Det känns helt overkligt och så jäääävla bra!!! Vilken fröjd för kroppen att slippa vara sjuk hela tiden så den kan ta itu med saker som har fått vänta i sju års tid.   

Nej, jag menar inte måndagsångest, det har jag inte för tillfället. Tyvärr är detta utbytt till en fredagsångest, en ångest över att det är helg och familjen kommer vara hemma hela dagarna. Hur ska jag orka? Kommer jag att behöva återhämta mig i tre dagar efter helgen? Har vi något inplanerat som jag ev kommer behöva avboka en timme innan vi ska ses?

 

På vardagarna kan jag lunka på i mitt tempo, jag hinner tänka klart mina tankar och göra precis vad jag vill, när jag vill. Återigen kommer det dåliga samvetet över att tycka att det är jobbigt att umgås med sin familj. Samtidigt går det framåt.. för några veckor sen kunde jag få ökad puls och ångest av att tänka på helgen, nu vet jag att jag tar mig igenom den. Vissa dagar har jag till och med sett fram emot att hämta Arvid på förskolan - det är SÅÅÅÅ skönt!!! Den känslan har jag verkligen längtat efter. I måndags var Micke på personalfest så jag hade Arvid hela kvällen själv. Jag fick ingen panik, kände inte att jag behövde ringa efter barnvakt och det gick så bra. Vi hade en superlugn och skön kväll tillsammans. Jag somnade visserligen 20.45 helt utmattad men ändå, det gick utan en massa konstiga symptom och dunkande puls! 💪 

 

MEN, jag får påminna, påminna och påminna mig själv om att jag gör framsteg. De går sakta framåt och just nu känns det som att det står still vilket är enormt frustrerande. Om det verkligen står still det vet jag inte, det är svårt att se själv. Det är lite som när Arvid växer.. för någon som inte träffat honom på 3 månader känns det som att det har hänt så mycket men för mig och Micke som träffar honom varje dag känns det inte som en så stor skillnad. Det är först när man tittar tillbaka tre månader som man förstår hur otroligt mycket som faktiskt hänt. Jag tänker tillbaka lite längre, till februari - mars då jag hade spänningar i ansiktet, svårt att hitta ord, stickningar i läppen mm konstant. Det var som att hjärnan var en seg gröt, jag kunde stanna upp mitt i en mening och fundera på vad vi pratade om, jag hade svårt att finna orden och jag kunde inte ta in vad folk sa till mig.Idag har jag spänningar i ansiktet någon gång ibland, inga stickningar i läppen och har mycket lättare att hitta ord, så lätt att jag inte ens tänker på det längre. Så det går framåt, men det går långsamt för någon som bara vill få vara sig själv igen.

För lite drygt en vecka sen träffade jag en.. ja, någonting.. inte en psykolog men typ något i stil med det. I alla fall, på de 90 minuterna förstod hon mer än alla tidigare läkare och psykologer gjort tillsammans. Hon var nästan lite läskig, läste mig som en öppen bok och avslutade mina meningar. Hon nämnde bland mycket annat att jag har en pågående sorg i kroppen, sorgen efter min farmor som gick bort för snart två år sen. Som i allt annat under det där samtalt så har hon väldigt rätt. 

 

Farmor och jag fick ett starkt band tidigt i mitt liv. Jag fick tvillingsyskon när jag var 3,5 år och var väldigt mycket med farmor under en tid då mamma låg på sjukhus och sen när tvillingarna var födda. Vi hade många små traditioner tillsammans. Vi gick på morgonen för att hämta min fasters hund och på vägen dit fick jag alltid ett tuggummi. Vi spottade ut detta i ett hål i marken för att fåglarna inte skulle ta det. Vi åkte på kryssningar till Åland, vi gick på shoppingrundor, vi bakade bullar till mamma på sjukhuset och när mina syskon föddes fick jag välja vilka blommor som skulle vara med i buketten. "En av varje sort" brukade farmor berätta och le som om det vore igår. Jag vet inte men jag tror att farmor tog iväg mig på så mycket saker för att jag också skulle få lite egentid med en vuxen, för att jag skulle känna mig sedd. Och det gjorde jag verkligen! Det var alltid farmor jag ringde först när det hänt något, bra som dåligt. Det blev extra tydlitg för mig igår när jag läste vår konversation på messenger som vi hade för ca tre år sen. Jag hade skrivit att jag fått ett nytt jobb, jag skulle bli Produktchef. Farmor svarade "Åh så glad jag blir Irre, nu rinner glädjetårarna". Vem vill inte höra av sig till någon när man får den responsen? Så var det alltid, så fort det var något. I hennes ögon var jag alltid en kämpe, en hjälte, en ödmjuk person och ett positivt och glatt barnbarn. Och i mina ögon var hon en kämpe, en hjälte, en förebild och en riktig riktig fighter. 

 

Igår var vi vid hennes grav, Arvid och Micke var med. Vi tände ett ljus och satt där en liten stund, med betoning på liten eftersom Arvid inte riktigt ville sitta still. När vi kom hem kom och Arvid lagt sig kom alla minnen och fullkomligt sköljde över mig, jag hade inte en chans. Jag grät och grät och grät tills det inte fanns några tårar kvar. Hon dog två månader innan Arvid föddes och gissa vem som var den första jag ville ringa till när han äntligen kommit till världen?

 

Jag säger inte att allt detta är borta, att jag inte känner mig älskad eller sedd, men det var onekligen en STOR bit av mig som försvann den 3 januari 2017. Det är svårt att sammanfatta allt i ett blogginlägg på några rader när det känns som att jag skulle kunna skriva en bok om vår relation och vad det har betytt för mig.

 

Jag har fått hem en faktura på en tid som jag tydligen avbokat för sent. Jag avbokade en tid med en psykolog några timmar innan jag skulle dit. Det är alltså samma psykolog som första gången avbokade mitt besök 15 min innan jag skulle vara där och andra gången inte behagade höra av sig alls. Det borde innebära att jag ska betala mina 100 kr me de är skyldiga mig 200 kr. Och varför skriver jag detta här då? Jo, för att det här hade jag och farmor skrattat så gott åt. Rätt ska fasiken vara rätt!! Jag har nu ringt tre samtal till tre olika personer för att få fakturan makulerad, och gissa vad farmor, det gick hem!! Du kanske inte är här fysiskt längre men en del av dig lever fortfarande kvar i mig. Hoppas du hånler lite i din himmel tillsammans med mig, nu när jag inte kan ringa längre 😆😍

Jag, Micke och ett par kompisar till oss var i Prag förra veckan. Vi ställde in oss på en härligt oplanerad resa med spa-hotell, helt i linje med vad jag behöver. Över lag gick resan bra, jag fick såklart en del symptom men försökte ta mig tid att vila och röra på mig för att hitta balansen. Problemet var när jag kom hem igen. Vi kom hem en kväll och hann träffa Arvid en stund innan han skulle sova. Helt magiskt att träffas efter fyra nätter utan honom. Jag sov bra den natten, tillbaka i min säng. Däremot dagen efter, den slog till som en riktig käftsmäll. Antar att det är en mix av att vara tillbaka till ansvaret och att vara resetrött. Var tillbaka på nivån att jag inte orkade sitta upp för att leka med Arvid, orkade inte följa med till parken och orkade inte laga någon mat. Allt föll den dagen, självförtroendet var i botten och symptomen kom ett efter ett. Overklighetskänslorna var starkare än på mycket länge och jag var tillbaka i min bubbla som jag bara vill lämna. Hann komma till den punkten när jag tänkte "ska det vara så här på dagarna då är det fan inte värt det, då kan jag skita i det". Hoppet finns inte och som vanligt är det värst att tänka att jag mår så här för att jag behöver ta hand om Arvid igen. Samtidigt talar jag om för mig själv att det är så här vissa dagar och det får vara det, imorgon är en annan dag och den kommer bli bättre. Jag vet att jag har rätt men just en sån här dag är det svårt att lyssna och att tro på det. Jag vill inte känna mig lite bättre imorgon, jag vill känna mig helt frisk, är så fruktansvärt less på att inte orka någonting och att straffas så fort jag hittar på något.

 

Som jag sa till mig själv.. dagen efter blev bättre och dagen efter det ännu lite bättre. Igår lyckades jag till och med träna och för första gången skenade inte pulsen. Jag kände mig lugn under passet och nästa gång ska jag testa att höja pulsen lite till. Ett riktigt, riktigt framsteg!! 

Jag har länge funderat på hur bra sömn jag egentligen får, jag sover många timmar men vilken kvalité har sömnen? Lånade ett aktivitetsband över en natt i somras och då såg jag att jag fått otroligt lite djupsömn under den natten, långt under genomsnittet. Den kan vara en förklaring till att jag inte känner mig återhämtad. Dessutom skulle jag vilja förstå i vilka situationer som min puls rusar, så att jag lär känna min kropp och förstår vad som triggar. Bestämde mig för att beställa en aktivitetsklocka för att kunna få hjälp med det. Lyssnade på stresspodden och i just det här avsnittet pratar de om vår vilja att mäta allt och hade en aktivitetsklocka som exempel. Det fick mig verkligen att reflektera. Om jag har en klocka som talar om för mig hur mycket jag sover eller när min puls höjs, hur ska jag då lära mig att lyssna på kroppens signaler? Det är ju det som är målet, att lära mig att lyssna på kroppen. Att använda mig av en klocka skulle bara fungera som en genväg och inte en långsiktig lösning. Lite som att försöka banta genom shakes (för övrigt ett ämne som jag fullkomligt brinner av när jag pratar om. Mer puckad grej får man leta efter) och tro att det ska funka över tid. Jag bestämde mig för att när jag får hem klockan så skickar jag tillbaka den, utmattning tar man sig inte igenom via genvägar! Gjorde sen den här klassiska tankevurpan där jag känner att jag måste "rädda" alla som har såna aktivitetsklockor idag, det är rena döden för alla! Tur att det inte tog så lång tid innan jag till sist insåg att en sån klocka kanske faktiskt kan vara bra för vissa. Blir man motoverad att komma igång med sin träning och behöver den peppen så fine, men det funkar inte på mig. 

Måste bara säga igen hur otroligt tacksam jag är för all respons. Det är fortfarande personer som hör av sig var och varannan dag. Antingen så är man orolig för att trilla dit själv och upplever bloggen som en ögonöppnare eller så har man tyvärr redan varit utmattat och vet hur tufft det är att ta sig tillbaka. På det har jag en extremt stöttande familj och en massa fina vänner som hör av sig och vill hjälpa. Det känns helt otroligt, är så lyckligt lottad!! Kunde aldrig drömma om så här mycket respons, skulle ju bara skriva av mig lite. 

 

Det är inte helt ovanligt nu att det är 50 personer som läser bloggen under en dag. Har redan fått höra att mina inlägg var det som gjorde att personen i fråga tog steget och sjukskrev sig - wow! Dela gärna bloggen så att fler får chansen att vända sina liv 💗

 

Som jag burkar säga "Lev livet för fan innan fan lever livet med dig"

Jag har länge försökt förklara för läkarna att när jag kör en pulshöjande aktivitet så är det som att alla mina symptom förstärks. Jag får yrsel, tunnelseende och pulsen rusar iväg. När jag hoppade upp på crosstrainern och peppade mig själv att köra på lite hårdare så fick jag ett meddelande på skärmen sär det stod att min puls är alarmerande hög och jag borde sänka den. Visst körde jag på hårt, men inte SÅ hårt. Blev lite orolig och har såklart googlat detta och gett mig själv flera nya diagnoser. Tills idag när jag lyssnade på stresspodden (har vi hört den förut?) och de pratar om precis det här problemet. Det är tydligen så att min kropp är så van vid att när pulsen höjs är jag stressad så den går in i någon form av akutläge och drar på alla symptom för att säga att något är fel. MEN, det är inget fel och det är helt ofarligt, det är bara kroppen som inte förstår det och behöver hjälp att vänja sig. Hur sinnessjukt är det inte att jag kört slut på mig själv så pass att jag inte ens kan höja pulsen för då drar kroppen igång alla ångest/panikkänslor. Vill bara be min kropp om ursäkt, nu börjar vi om på nytt. Tre pulshöjande pass i veckan så får vi se hur kroppen reagerar om ett tag. Bra musik i lurarna hjälper så mycket mer än man tror, då laddar man på med lite dopamin istället 💪

Ibland får jag för mig att jag inte har anledning att vara utmattad, jag har inte haft en kaosartad uppväxt eller en traumatisk upplevelse som jag inte kommit över än. Jag träffade en psykolog i torsdags som, efter att vi pratat i ca 45 min, säger till mig att det borde finnas något mer, att det inte "bara" kan vara detta. Och visst, det fanns mycket mer som jag inte hade kommit till än och hon menade det inte så men det fick mig att tvivla igen. Jag gick hem och funderade över hur jag skulle övertyga henne om att det visst finns saker. Återigen, hon sa det inte dömande och det fanns ju saker som jag inte berättat om än men det spelade ingen roll, det drog igång någonting i mig ändå. Som sagt, kom hem och funderade.. kom till slut fram till att jag skulle måla upp en tidslinje med saker som hänt sedan jag började jobba. Det är så lätt att glömma bort viktiga händelser när man ska dra igenom sitt liv på 1 timme så jag tänkte att jag tar med mig min tidslinje nästa gång vi ska ses. Jag skrev bara ner de allra största grejerna som typ att jag flyttat, bytt jobb, bytt stad, avslutat ett förhållande, fått barn osv. När jag skrivit klart så slog det mig, det är inte henne jag behöver övertyga, det är mig själv. Där framför mig låg det, beviset på att jag är där jag är. Det var som att lägga pusslet, det blev så tydligt allting. Det är svårt att beskriva känslorna som kom, det var en mix av lättnad och "holy fuck". Livet har gått i 280 i 8 års tid. 8 olika boenden, 9 jobb, 2 förhållanden (var av ett var totalt kaos), 1 missfall, 1 barn, 1 STOR förlust osv osv. Det tär och det är okej att det tär, det som inte är okej är att fortsätta på samma sätt. Är så otroligt tacksam att jag har tagit mig den här tiden till att faktiskt fundera på hur jag vill fortsätta leva mitt liv. Man kan tänka att det är tidigt att vara utmattad redan som 30-åring men jag tänker snarare ju förr desto bättre. Tänk om jag inte vaknat upp förrän om 10 år, fasiken vilken bortkastad tid det hade varit. 

Arvid är sjuk igen, den här gången är det "bara" lite feber men han behövde vara hemma från förskolan. Mamma och pappa har varit här hela dagen (förstår inte vad vi hade gjort utan dem!). Jag satt och reflekterade över hur jag kände de första gångerna mamma och pappa kom hit för att hjälpa till med Arvid. Jag satt mest i soffan eller låg på sängen, var helt förstörd. Alla symptom tog över så fort de kom in genom dörren. Det var sååå jobbigt att hänga med i konversationen, att tänka bort alla overklighetskänslor och att koppla bort spänningarna i ansiktet. Idag kändes allt det där så långt borta, okej att jag hade lite spänningar i ansiktet men det berodde snarare på min tid hos psykologen. Det går framåt, det är en riktigt positiv trend nu. Även om det är långt ifrån borta så är det så mycket bättre än tidigare. Åkte in till stan idag där psykologen håller till och jag hade inte det minsta lilla panik, fick som sagt mina spänningar men det är en piss i havet i jämförelse med hur det var när jag ät lunch med min bror för någon vecka sen. Har lite lätt spänningshuvudvärk nu och det innebär nog att jag behöver sova, det har varit fullt ös idag. Nu gäller det att inte sluta lyssna på kroppen och fortsätta sova ordentligt, gå mina promenader och ta mig till gymmet. Känner mig riktigt laddad. Kan tänka mig att det är lite som att ha kämpat ett tag med att gå ner i vikt och så till slut ser man att vågen visar lägre siffror, man känner att allt slit är värt det och blir så peppad att fortsätta!

Är sjukskriven till 9 november. Beror det på att jag träffade läkaren idag och att vi kom fram till det då? Nepp. Hade jag en tid idag? Japp. Glömde jag bort den? Japp. Mitt minne är inte vad det har varit, eller så är det kanske min förmåga att strukturera som tagit lite stryk. Hur som helst så glömmer jag grejer hela tiden. Måste börja sätta larm på saker nu. Det är bara så svårt att komma ihåg att minnet sviker för tillfället (hehe). Det krävs lite nya rutiner nu för att komma i fas igen. Var så bra på att sätta larm och skriva listor på allt tidigare men har liksom tappat det. Tror att det har att göra med att jag inte gör så mycket på dagarna nu. Vad ska jag skriva en lista på? Har funderat på om jag ska skriva ner allt jag vill göra på dagarna men det skulle bara sätta press på mig att göra det. Jag tar det lite chill så länge och börjar med att sätta larm. 

 

Gick för övrigt på en väldigt fin promenad idag. Solen sken och det var så där lagom varmt. Jag har gått runt Råstasjön extremt många gånger nu och har lagt märke till en liten stig som jag inte vet vart den leder. Testade idag, den gick nästan hela vägen ner till vattnet där det stod ett lutande träd. Jag klättrade upp en liten bit i trädet och la mig sen ner och bara tittade ut över vattnet. Det blev lite stark för ögonen med solens strålar, ett symptom som inte riktigt har lagt sig än, men åt andra hållet fanns skogen som ett minst lika bra alternativ.

...jag är så jävla less på vården. Jag brukar inte vilja snacka skit om vården för de personalen gör där skulle jag inte orka med i en timme. Beundrar folk som fortfarande går till jobbet om man jobbar på en vårdcentral. Jag är nu inne på min sjätte vecka som sjukskriven och har inte en enda gång fått träffa en psykolog.Jag har träffa en kurator på mina två mest meningslösa möten med vårdcentralen någonsin (och jag har haft måååånga dåliga möten). Det är väldigt oklart vad hennes roll var men hon bokade iaf in mig på en tid till deras psykolog. Jag betonade redan efter tre veckor att jag tycker att det här tar för lång tid, jag behöver prata med någon direkt för att få verktyg som leder mig framåt. Läkaren tyckte däremot att de var riktigt snabba, jag behövde ju bara vänta på en tid hos kuratorn i två veckor. En tid som inte hjälpte mig över huvud taget. Hur som, fick tiden till psykolog och tänkte att nu jäklar ska det väl hända något. Första gången jag skulle träffa henne ringde hon mig 15 min innan avsatt tid och ställde in. Jag hade stressat för att hinna göra mig i ordning samtidigt som jag hade Arvid och väntade på att pappa skulle komma. Var precis klar och skulle ge mig iväg, tack för den! Andra gången var i måndags.. jag åker ner till vårdcentralen och när jag kommer dit så visar det sig att hon är sjuk och tiden är därför inställd. Det skulle ha gått ut ett sms i helgen men den funktionen fungerade inte. RING MIG DÅ!!! På riktigt, inte fan är jag borta en dag från jobbet utan att se till att mina möten blir inställda. Jävla sopor!

 

Så, summa summarum... jag kommer ha varit sjukskriven i SJU veckor innan jag fått ha det första mötet med psykologen. Jag ballade ur och bokade en tid med en privat psykolog istället, ska träffa henne imorgon. Jag ska även träffa min kära läkare under morgondagen, det ska bli spännande att se vad hon har för master plan. Svårt att inte förlänga min sjukskrivning eftersom det inte har hänt ett skit sedan jag var hos henne i början av september. 

Nu känns det faktiskt som att det händer grejer. De senaste veckorna har jag gått en promenad om dagen och när jag haft energi har jag även gymmat. Jag tänker mycket på hur jag andas och att lugna ner mig så fort jag upplever att jag går upp i varv. Det är inte sällan jag hör att man ska se upp för "stresspåslag", det är dock ganska svårt för någon som alltid har det påslaget, jag visste inte ens hur ett stresspåslag kändes. Nu vet jag! Nu kan jag faktiskt känna av när kroppen varnar och kan på så sätt förebygga att stressen stegrar. Bara det känns som en seger! En annan sak som jag reflekterade över igår är att ett av de märkliga symptomen jag haft med att ha svårt med föremål som kommer in från högersidan i synfältet nu faktiskt är så gott som borta. 

 

Igår sa jag till Micke för första gången på läääänge att jag ville hitta på något i helgen. Det kanske inte händer för det kan vända vilken dag som helst men bara att jag hade vilja en dag är ett stort framsteg. Det känns som att jag hittat en ny lägsta nivå som är högre än den tidigare. YES!!

Arvid har varit hos mormor och morfar i helgen. Jag brukar få dåligt samvete när han är iväg men den här gången kändes det mycket lättare på något vis. Jag tänkte mycket på att inte ha tankar som inte hjälper mig framåt. Det som känns så fantastiskt är att Arvid får en jättefin relation till mina föräldrar, vem vill inte det? Sen gör det inget att de har fyra hundar och att Arvid fullkomligt avgudar dem. Det ska pussas, kramas och kelas hela tiden 💗

 

Helgen har varit riktigt bra, jag känner av lite småsymptom lite då och då men över lag känns det som att det går framåt! Vi var i skogen idag och skulle plocka svamp och då känner jag att jag inte orkar fokusera, det gör typ ont i mina ögon när jag försöker. Däremot så låter jag inte känslorna ta över och paniken komma, istället accepterar jag att det är så och slutar leta. Njuter av träden, mossan och allt annat som skogen har att ge.Någonstans tror jag faktiskt att det är bra att jag blir påmind om att jag inte är frisk än, annars skulle jag nog bara springa på och krascha igen. Det är ju inte rimligt att jag skulle vara helt frisk än så hellre att jag har lite symptom som påminner mig att fortsatt ta det lugnt än att hamna på ruta ett igen.

 

Just nu känns det som att jag klarar hålla upp detta så länge jag får sova, det mesta handlar om hur natten blir och det vet man aldrig när man har en 1,5 åring. Men så småningom kommer jag även ta mig igenom en dag när jag haft en dålig natt... en dag, bara inte idag.

Skulle ju in till stan idag och var aningen nervös inför att vara bland en massa folk. Det sätter sig snabbt i huvudet när man börjat förstå att man har svårt för intryck och att det är just sådana här situationer som jag behöver vänja mig vid igen. Kan inte sluta tänka att det känns väldigt töntigt att säga att man har svårt för att dra på en lunch på stan när man några veckor tidigare jobbade heltid. Men hur var det nu, hjälper den tanken mig att bli frisk? Nej, förmodligen inte så jag slutar tänka så nu, det är så jag känner och då får jag ta det därifrån.

 

Hur som.. sätter mig på bussen in till stan och det går bra. Jag har musik i lurarna hela tiden så jag kan liksom drömma mig bort. Stänger av den kanske 100 m innan jag kommer fram till restaurangen och bara på den tiden hinner jag reagera på att det är mycket folk, bilar, intryck, ljud m.m. Första utmaningen, andas lugnt och gå på bara. Behåll sinnesstämningen du hade när du lyssnade på musik, detta är bara i ditt huvud! Kommer in på restaurangen och det är sjukt mycket folk och väldigt varmt och kvavt. Andra utmaningen, väldigt mycket tuffare än den första. Här får jag koppla på psyket rejält för att inte få panik. Det börjar snurra, overklighetskänslorna kommer men jag lyckas vända det genom att fokusera på vad jag ska beställa. När vi väl hittat en plats och satt oss känns det ganska bra, jag kommer till ro efter en stund. Vi kan faktiskt sitta och prata och jag följer med i konversationen utan att tappa fokus. Mot slutet blir det dock jobbigt. Det finns en toalett bakom oss och ljuset från dörren som står på glänt stör mig. Tappar fokus gång på gång och får kämpa för att hänga med. Vi lämnar restaurangen och jag åker hem, inga problem med tunnelbanan alls. 

 

Kommer hem, tar en kopp te innan jag ska hämta Arvid. Vi cyklar ner för att ta vaccin mot TBE och sen när vi kommer hem fixar jag mat åt honom. Orkade till och med leka lite "björnen sover" sen när Micke kom hem. Älskar när hela familjen busar tillsammans! Var helt säker på att jag skulle vara så slut efter den här dagen men jag har ett litet glädjerus i kroppen. Jag gjorde det, jag tog mig in till stan, käkade lunch och det gick inte bara bra, det gick över föväntan! Så jäkla nöjd!!

 

Små steg men ändå så viktiga, det gäller att inte glömma bort att klappa sig själv på axeln och att tillåta sig själv att vara glad för ALLA typer av framsteg!

Stresspodden, alltså fasiken vad bra den är! Som jag sagt tidigare, alla borde lyssna på stresspodden. Fastnade lite i dåliga tankar igår, längtar så efter att orka vara den mamma jag egentligen vill vara. Jag vill se fram emot att hämta Arvid på förskolan, att gå till parken, åka till badhuset m.m. m.m. men så är det inte nu. Det mesta gör jag för att jag måste och för att jag innerst inne vill men jag orkar inte. När jag satt i de tankarna så skrev jag i en grupp på Facebook och en tjej hörde av sig. Hon väckte lite tankar hos mig och bland annat så fick hon mig att tänka på det jag hörde i podden för några dagar sedan. Det var en psykolog som pratade om hur man skulle öva på att styra sina tankar och hur man kan tänka för att rensa från dåliga tankar. Man ska alltid fundera på om den tanken man tänker faktiskt hjälper en att bli frisk. Gör den inte det så kommer den bara ligga och blockera och göra processen ännu längre. Så enkelt men så smart! Så, varje gång du tänker en nedvärderande tanke om dig själv, fundera på om den tanken hjälper dig framåt. Om inte, kasta bort skiten eller vänd tanken till något positivt. De är faktiskt inte jättesvårt när man väl kommer på sig själv med sådana tankar.  

Tycker det är så jäkla svårt det här med tankarna. Jag tror ju att om man känner efter för mycket så fastnar man i sina symptom, men känner man efter för lite så hamnar man där jag är nu. Vissa saker ska jag "pressa" mig själv att göra och andra inte, vet bara inte vilka saker det är. 

 

Idag har jag för första gången på 5 veckor stämt en träff, jag ska äta lunch med min bror i stan. Ni vet när man varit sjuk i typ en vecka och sen ska ut och handa eller nåt så känns det som att man bott i en grotta i 3 evigheter. Ta den känslan gånger 5 så är ni där jag befinner mig nu. Det känns så märkligt att man kan känna så inför att åka till stan, för fem veckor sen jobbade jag ju heltid. Jag åkte tunnelbana varje dag, jag träffade folk och jag lunchade med mina kollegor. Helt plötsligt känns det som att jag ska bestiga ett berg. Jag tror kanske att jag är så rädd för att öka på symptomen att jag inte vågar göra något som kanske kan vara lite lite stressande. Men jag känner samtidigt att jag måste ut och göra sånt här så att jag inte fastnar, blir det för mycket så får jag vila lite extra imorgon det är inte mer med det. Skulle bara vilja skrika SPÄNN AV till mig själv, att det ska vara så svårt.

Arvid var med min farfar och faster, Micke är på jakt och jag hade lägenheten helt för mig själv!! Helgen var magisk. Jag gjorde inte som jag hade gjort för ett tag sedan, ringde en massa vänner för att styra upp något. Nej, jag sansade mig, gjorde precis vad jag ville när jag ville. Jag tog ett bad, promenerade länge, lät alla tankar komma. Det var helt underbart! I söndags åkte jag till Norrtälje för att hämta Arvid. Jag var lite nervös över att köra bil men det gick över lag bra. Det bästa av allt var att komma dit, vara med dem och inte behöva kämpa för att hänga med i konversationen. Det var som att allt jag behövde var att få ett dygn helt för mig själv. Kände så mycket hopp! Nu jäklar är jag tillbaka!

 

Så kom natten mot måndag... Arvid är väldigt hostig så vi vaknade till och från. Micke studsar ur sängen för att trösta honom gång på gång och till slut känner jag att det är dags för mig att gå upp. Reser på mig i all hast för att gå till hans rum. På vägen dit känner jag att jag har svårt att stå upp, är så fruktansvärt yr i huvudet. Tänker att det säkert är mitt låga blodtryck som spökar så jag fortsätter. När jag ska leta nappen så känner jag hur det blir värre, det svartnar för ögonen och jag blir rädd att jag ska svimma. Jag klarar mig och går tillbaka till sängen. Har så svårt att somna för helt rummet snurrar men jag lever fortfarande i tron att det är blodtrycket. Kommer sen på att istället för att ta en tablett av min blodtrycksmedicin så tog jag två innan jag gick och la mig. Tänker då att det förmodligen är blodtrycket som är för högt och börjar bli lite orolig. Somnar iaf. Vaknar några timmar senare och är fortfarande extremt yr. Somnar om igen och vaknar på morgonen, samma sak då. Ringer 1177 och berättar om mina symptom, att jag nu försökt ta mig upp och klarade knappt av att komma till toan. Hon tycker att vi ska lägga på så att jag kan ringa 112. Sagt och gjort, tycker det känns lite överdrivet men ringer ändå. Hon hänvisar mig till akuten. Får skjuts dit av Mickes kompis. Väl där testas blodtrycket, pulsen och blodvärdet. Allt ser helt perfekt ut. Känner mig lite förvirrad... om det har med medicinen att göra borde det väl synas på proverna? Aja, finns inget att göra mer än att åka hem och vänta ut det. När jag kommer hem slocknar jag och sover i tre timmar. Är helt slut hela dagen. Igår, tisdag, började jag med ett bad och sov sedan i ca 2 timmar. Tog mig iaf iväg på en promenad båda dagarna, jag vet att jag måste oavsett status.

 

Idag är jag lite bättre, kände mig iaf utvilad imorse så nu är det inte sömnbrist, nu är det hjärnspöken. Funderar på om det var medicinen, har inte vågat äta den efter helgen, eller om det var någon panikattack? Eftersom jag mådde så bra under helgen så kanske jag omedvetet tyckte att det var så extremt jobbigt att inte få behålla min egentid att kroppen reagerade. Vad vet jag? Hur som helst så blir det sakta sakta bättre men fan för att vara tillbaka på rutan där jag behöver sova under dagen för att orka med. Upp och ner och fram och tillbaka, det är väl det den här sjukdomen är känd för...