Irre

Hör och häpna nu. Var ute och sprang i regnet igår och var sjukt peppad att springa idag igen. Vet inte vad det är för fel på mig men det lär gå över ganska snart.. man är ju lite av en periodare när det kommer till träning. 

 

Hur som.. efter att jag och Micke varit på visning idag så skulle jag ta mig en joggingtur. Micke blev lite småpepp och ville att vi skulle dra på en power walk istället. Nja... okej då tänkte jag men var egentligen lite mer pepp på att springa. Efter att vi gått en bit så kommer jag på den superbriljanta idén att jag ska jogga runt en idrottsanläggning och så möts vi på andra sidan. JA, vilken strålande plan! Vi kommer överens om att Micke ska börja gå upp för en backe som finns på andra sidan anläggningen. Sagt och gjort.. jag pinnar iväg i ett raskt tempo (har alltid det i början och tror på allvar att jag ska klara av att hålla det tempot hela vägen i mål). När jag kommit till första lilla lilla sluttningen så känner jag att det är tur att jag bara ska runt den där lilla biten för jag springer verkligen alldeles för fort för mitt eget bästa men kan ju inte sänka tempot när jag springer runt en fotbollsplan fylld med grabbar i 30-årsåldern. Kommer runt anläggningen och ser inte Micke.. springer förbi första backen upp och tänker att där kan det inte ha varit som vi bestämde att vi skulle mötas. Springer en bit till och kommer fram till nästa backe.. hm... hm... fan kan det verkligen vara här eller vilken backe menade han? Äh, jag tar denna. Upp för backjäveln och här är det dags att sänka tempot för att inte få någon plötslig förlamning i benen. Upp för backen kommer jag iaf och tänker att jag kan ju inte sluta springa för då kommer jag aldrig ifatt Micke. Kör på... springer och springer och springer. Till slut börjar jag inse att det här kan inte vara rätt. Har dessutom lämnat mobilen hemma för jag vill inte springa med den. Min den här känslan att "JA, vilken strålande plan" lägger sig, inte sakta men säkert, utan lägger sig ögonblickligen. Jag är körd, ute i skogen i något satans elljusspår och har ingen aning om hur långt det är eller hur jag ska hitta tillbaka. Toppen, skitbra, galant!!!

 

8000 mil senare.... (eller kanske 5 km senare men känns som en evighet) så kommer jag äntligen runt! Förväntar mig då att jag ska se Micke där vi lämnade varandra men icke. Letar runt lite men kan fortfarande inte hitta honom. Tänker att den stackaren måste ju vara förtvivlad nu när jag inte kommer tillbaka. Liten blond tjej ute i skogen själv... börjar traska hemåt. Möter en polisbil, går förbi. Går tillbaka och tänker att någon jäkla samhällsnytta får de göra, låna ut en telefon är väl det minsta man kan begära? När jag är några meter ifrån så känner jag hur mesigt det här kommer att låta "ehh..jooo så att ehhh jag och min kille sprang ifrån varandra och nu är jag rädd att han är ute i skogen och letar efter mig". hinner nästan ångra mig när jag hör polisen snacka i sin radio "ja det här är Torsten 6453, vi har precis stannat vid Frölunda skola där vi ser två fönster öppna"... eftersom han låter som James Bond när han är vid en stängd skola och ser två öppna fönster så känner jag att låna telefonen förmodligen är det största som kommer hända honom idag, ser det därför som en god gärning. Ser mig som en god flickvän och ringer Micke..... som inte svarar! Aja, går väl hem då tänker jag. Ingen Micke där. Ser en granne och frågar efter en telefon för att ringa igen. Denna gången svarar Micke glatt "Jag är på Frölunda Torg!". Ja men fan vad bra, han är på Frölunda Torg med nyckeln och min tröja (som jag gav till honom innan jag sprang iväg) och jag står utanför porten och fryser som en tok. Det där med organiserat kaos känns som bortblåst, finns ingenting som indikerar på organiserat i detta skede. Kaos däremot, det har vi gott om, men det gör bara vår vardag lite mer spännande (och i vissa fall kall..).