Irre

Micke är på jakt och Arvid är hos mormor och morfar. Jag har gjort julgrupper samt julpyntat och imorgon blir det förmodligen lussebullar. För andra är det en självklarhet att man längtar efter sin familj när de inte är hemma men för mig har det inte varit så den senaste tiden. Jag har mer haft en oroskänsla för när de kommer hem, för att inte orka vara med dem och för att inte kunna leva upp till mina egenställda krav. Nu däremot, nu sitter jag här i soffan och önskar så att de hade varit här. Jag har svårt att beskriva lättnaden, glädjen eller vad det nu är för mix av känslor som visar sig. ÄNTLIGEN lite framgång, det känns som att jag blir starkare och lär känna mig själv bättre för varje dag som går nu. Självklart ligger det dock en liten påminnelse i bakhuvudet om att detta vilken dag som helst kan tas ifrån mig igen, försöker dock att inte läga så stor energi på det. Kommer det ett bakslag så tar jag det då.

 

På tal om framgångar så står det nu klart att jag kommer få tid hos stressmottagningen efter jul, som jag slitit för detta!! 13 veckor tog det men nu jävlar ska det bli odrning på torpet. Micke hade kollat på deras hemsida för några dagar sen och sett att de har anhörigträffar som han vill gå på. Blev så glad!! Det känns så otroligt fint att han på egen hand kollat upp detta utan minsta indikation från mig, jag visste inte ens att det fanns. Även om det är svårt som anhörig att förstå så kan man visa sitt stöd på andra sätt, det här är ett väldigt fint sådant. Jag står inte själv, det är han och jag mot världen! 💚