Irre

Tycker det är så jäkla svårt det här med tankarna. Jag tror ju att om man känner efter för mycket så fastnar man i sina symptom, men känner man efter för lite så hamnar man där jag är nu. Vissa saker ska jag "pressa" mig själv att göra och andra inte, vet bara inte vilka saker det är. 

 

Idag har jag för första gången på 5 veckor stämt en träff, jag ska äta lunch med min bror i stan. Ni vet när man varit sjuk i typ en vecka och sen ska ut och handa eller nåt så känns det som att man bott i en grotta i 3 evigheter. Ta den känslan gånger 5 så är ni där jag befinner mig nu. Det känns så märkligt att man kan känna så inför att åka till stan, för fem veckor sen jobbade jag ju heltid. Jag åkte tunnelbana varje dag, jag träffade folk och jag lunchade med mina kollegor. Helt plötsligt känns det som att jag ska bestiga ett berg. Jag tror kanske att jag är så rädd för att öka på symptomen att jag inte vågar göra något som kanske kan vara lite lite stressande. Men jag känner samtidigt att jag måste ut och göra sånt här så att jag inte fastnar, blir det för mycket så får jag vila lite extra imorgon det är inte mer med det. Skulle bara vilja skrika SPÄNN AV till mig själv, att det ska vara så svårt.