Irre

Igår förmiddag, vilken start på dagen!! Jag mådde SÅ bra!! Knappt ett symptom hade jag men jag får gå och blockera rädslan för att de ska dyka upp hela tiden. Hur som helst så var det en frihet! Det låter som en liten sak men när jag skulle gå på promenad så slögick jag inte utan jag hade ett normalt tempo, något som tidigare varit sååå jobbigt. Jag gick i 1,5 timme, så rak i ryggen och med så lätta steg, det kändes helt fantastiskt! 

 

På eftermiddagen kom mamma och pappa, de hämtar Arvid på förskolan på torsdagar. När de kom hem så märkte jag hur symptomen kom tillbaka. Overklighetskänslorna och den där jäkla segheten i huvudet, det tar så mycket energi att hänga med i en konversation. På telefon funkar det så det har nog med rörelser och energier att göra, det blir för mycket att ta in på något vis. Det som var så extremt frustrerande igår var att kroppen ville, energin fanns där men psyket orkade inte. Mamma fick säga till mig flera gånger att sätta mig ner men jag hade ju sånt spring i benen. Jag är ju tillbaka nu, min kropp orkar igen men ändå så dras jag tillbaka. 

 

Försöker att se det positvt, det går ju åt rätt håll. Men det är svårt att inte bli frustrerad när man längtat så mycket, så länge efter den där lilla gnuttan energi och när den väl visar sig så kan man inte nyttja den.