Irre

Yoga, denna älskade yoga! Kommer ihåg när jag för typ 10 år sen skulle gå på mitt första yogapass. Jag försökte hålla mig för skratt genom hela passet och slappnade inte av en sekund, jag var för upptagen med att tycka att det var skumt.

 

Idag, efter en bergochdalbanedag, var yoga allt annat än skumt - det var healing! Jag var lite stressad när jag kom in.. eller stressad kanske är fel ord, jag var mer stängd, inte mottaglig. Men så säger yogaläraren någon som får mig att släppa garden och bara låta känslorna ta över

 

"Det finns en intressant sak som man kan tänka på gällande acceptans. Du kan välja att acceptera något och då kommer det att vara precis som förut, du kan också välja att inte acceptera något och det kommer ändå vara precis som förut"

 

För er som inte känner mig så är jag inte så mycket av en gråtperson, jag fäller inte en tår om det inte är absolut nödvändigt. Idag fanns inte det där med absolut nödvändigt, det fanns liksom inte plats för det. Tårarna rann ner för mina kinder och det kändes så jävla skönt att få göra sig av med den tyngden. Som Micke sa när jag kom hem och berättade "det kanske är lite så vi ska se på saker och ting, inte så allvarligt utan ta det för vad det är"