Irre

Jag har någon sorts sjukdom som gör att jag måste överstrukturera allt, det går inte att bara köra på utan det ska alltid finnas en klar och tydlig plan för ALLT. Kan komma från pappa det där.. . en gång när vi var små (jag kanske var typ 10) så kallade pappa in mig och mina två yngre syskon till köket. När vi kommer in möts vi av tre stycken Ica-påsar som ligger på bordet. "Ställ er vid en av påsarna" beordrar pappa, sen drar han igång "Jo ni förstår att när ni lägger ner påsarna i lådan utan att vika dem så får vi inte plats med hälften av de påsarna som vi skulle kunna få ner. Detta är inte hållbart och från och med nu kommer ni att vika påsarna innan ni lägger ner dem i lådan. Förstått?" Sen följer en predikan med steg-för-steg vikning. Först ska man släta ut påsen genom att dra i kanterna, sen drar man på påsen för att få ut luften. Efter det viken man påsen på bredden för att sedan, och läs NOGA nu, vika ihop påsen på längden TVÅ gånger. Okej.. det här var ett litet sidospår men det förklarar varför jag är som jag är idag.

 

Hur som, jag och Micke är ute och söker lägenheter och jag skapade ett dokument på google som jag delade till Micke där vi båda kan fylla i vilken hyresgästförening som vi kontaktat osv. Supersmidigt! Efter att jag skickat det till Micke så insåg jag att lilla Nazi-Irre hade tagit över... det är som den tredje lilla gubben som sitter på axeln och skickar indikationer på hur man ska bete sig. Egentligen kanske jag har fyra gubbar; en ängel, en djävul, en nazistrukturerad och en ostrukturerad. 

 

Ostrukturerad: Men för fan Irene, inte behöver ni ett sånt dokument.. snacka om overkill

Nazistrukturerad: Nej visst, skit i dokumentet och se vad som händer, det har ju funkat bra andra gånger.....

Ostrukturerad: Stackars Micke, ska han behöva stå ut med en mamma till?

Nazistrukturerad: Det handlar inte om att vara mamma, det handlar om att ha stuktur som leder till harmoni.

Ostrukturerad: Vad kommer här näst? Ett schema på när ni ska gå upp, vem som bäddar sängen, när ni ska handla, när ni ska städa, vem som vattnar blommor???

Nazistrukturerad: Det har dom redan dumjävel.

 

Det blev ett dokument....

Hör och häpna nu. Var ute och sprang i regnet igår och var sjukt peppad att springa idag igen. Vet inte vad det är för fel på mig men det lär gå över ganska snart.. man är ju lite av en periodare när det kommer till träning. 

 

Hur som.. efter att jag och Micke varit på visning idag så skulle jag ta mig en joggingtur. Micke blev lite småpepp och ville att vi skulle dra på en power walk istället. Nja... okej då tänkte jag men var egentligen lite mer pepp på att springa. Efter att vi gått en bit så kommer jag på den superbriljanta idén att jag ska jogga runt en idrottsanläggning och så möts vi på andra sidan. JA, vilken strålande plan! Vi kommer överens om att Micke ska börja gå upp för en backe som finns på andra sidan anläggningen. Sagt och gjort.. jag pinnar iväg i ett raskt tempo (har alltid det i början och tror på allvar att jag ska klara av att hålla det tempot hela vägen i mål). När jag kommit till första lilla lilla sluttningen så känner jag att det är tur att jag bara ska runt den där lilla biten för jag springer verkligen alldeles för fort för mitt eget bästa men kan ju inte sänka tempot när jag springer runt en fotbollsplan fylld med grabbar i 30-årsåldern. Kommer runt anläggningen och ser inte Micke.. springer förbi första backen upp och tänker att där kan det inte ha varit som vi bestämde att vi skulle mötas. Springer en bit till och kommer fram till nästa backe.. hm... hm... fan kan det verkligen vara här eller vilken backe menade han? Äh, jag tar denna. Upp för backjäveln och här är det dags att sänka tempot för att inte få någon plötslig förlamning i benen. Upp för backen kommer jag iaf och tänker att jag kan ju inte sluta springa för då kommer jag aldrig ifatt Micke. Kör på... springer och springer och springer. Till slut börjar jag inse att det här kan inte vara rätt. Har dessutom lämnat mobilen hemma för jag vill inte springa med den. Min den här känslan att "JA, vilken strålande plan" lägger sig, inte sakta men säkert, utan lägger sig ögonblickligen. Jag är körd, ute i skogen i något satans elljusspår och har ingen aning om hur långt det är eller hur jag ska hitta tillbaka. Toppen, skitbra, galant!!!

 

8000 mil senare.... (eller kanske 5 km senare men känns som en evighet) så kommer jag äntligen runt! Förväntar mig då att jag ska se Micke där vi lämnade varandra men icke. Letar runt lite men kan fortfarande inte hitta honom. Tänker att den stackaren måste ju vara förtvivlad nu när jag inte kommer tillbaka. Liten blond tjej ute i skogen själv... börjar traska hemåt. Möter en polisbil, går förbi. Går tillbaka och tänker att någon jäkla samhällsnytta får de göra, låna ut en telefon är väl det minsta man kan begära? När jag är några meter ifrån så känner jag hur mesigt det här kommer att låta "ehh..jooo så att ehhh jag och min kille sprang ifrån varandra och nu är jag rädd att han är ute i skogen och letar efter mig". hinner nästan ångra mig när jag hör polisen snacka i sin radio "ja det här är Torsten 6453, vi har precis stannat vid Frölunda skola där vi ser två fönster öppna"... eftersom han låter som James Bond när han är vid en stängd skola och ser två öppna fönster så känner jag att låna telefonen förmodligen är det största som kommer hända honom idag, ser det därför som en god gärning. Ser mig som en god flickvän och ringer Micke..... som inte svarar! Aja, går väl hem då tänker jag. Ingen Micke där. Ser en granne och frågar efter en telefon för att ringa igen. Denna gången svarar Micke glatt "Jag är på Frölunda Torg!". Ja men fan vad bra, han är på Frölunda Torg med nyckeln och min tröja (som jag gav till honom innan jag sprang iväg) och jag står utanför porten och fryser som en tok. Det där med organiserat kaos känns som bortblåst, finns ingenting som indikerar på organiserat i detta skede. Kaos däremot, det har vi gott om, men det gör bara vår vardag lite mer spännande (och i vissa fall kall..).