Irre

Jag är mitt i utmattningens våld och försöker ta mig därifrån. Här skriver jag om hur det faktiskt känns på riktigt och vad som försiggår i mitt huvud. Välkommen in om du vill ha den osminkade sanningen!

Pizza vid sjön

Publicerad 2018-09-29 20:00:00 i

Idag gjorde vi en sån där grej som jag har svårt att se att vi skulle gjort för några år sen. Vi tog en termos med kaffe, en med te, en burk med frukt och gick för att hämta en pizza. Detta tog vi med oss ner till sjön sen satte vi oss på en parkbänk och smaskade medan joggarna svischade förbi. Kunde inte låta bli att fundera på hur många av dem som tänkte "Idioter. Jääävlar vad gött det där ser ut!!" 
 
Vi passade även på att mata ankorna med lite bröd. Arvid var helt lyrisk, han hoppade och studsade samtidigt som han skrekskrattade. Han är magisk den där lille grabben! Även om han tar en massa energi så ger han så extremt mycket kärlek 💗
 
Kommentarer (0)

Utmattning och höjdhopp

Publicerad 2018-09-29 19:36:00 i

Var på promenad här om dagen och började fundera på de gånger jag bestämt mig för att mitt psyke inte ska få knäcka mig men så händer det igen. Tänkte på overklighetskänslorna och hur det fullkomligt kan ta över.Har så många gånger tänkt att när det händer igen så ska jag klara av att hantera det. Sen slog det mig... Om man tänker sig att en höjdhoppare har brutit sitt ben så inte fan tror man att den personen ska hoppa på samma höjd som innan skadan tre veckor efteråt. Förmodligen hoppar personen fortfarande på kryckor och har knappt kommit till fasen där man kan småträna själva benet. Alltså, den här personen kommer inte ens fram till ribban och än mindre kan denne hoppa sina 2 meter. Så, det kanske är okej att inte kunna hantera overklighetskänslorna just nu?!
Det som är så svårt med utmattning är att ha en sjukdom som inte syns, varken för en själv eller andra. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att inte göra för mycket, att inte åka på den där middagen med kompisarna eller till badhuset med Arvid. Jag hade ju inte åkt med mitt brutna ben. Problemet är att jag KAN göra alla de här sakerna, det är inte så att jag dör om jag gör det men jag vet ju att jag kommer få sota för det. Lyssna på kroppen säger alla...lyssna på kroppen?? Va? Jag slutade lyssan på min kropp för jag vet inte hur många år sen så jag vet inte vad den säger längre. Den berättar säkert saker för mig hela tiden som jag inte förstår. Längtar efter att lära mig mer om det så att jag kan se tecken och framförallt förstå vad jag ska göra åt dem.
Kommentarer (0)

Bakslag

Publicerad 2018-09-28 19:48:00 i

Arvid har varit hemma från förskolan hela veckan. Vi försöker förtvivlat att pussla så att livet ska gå ihop. Jag har försökt att ta någon fm eller em men det blir för mycket. Micke har varit hemma hela dagar och mamma och pappa har varit här hela gårdagen men ändå räcker det inte. De senaste dagarna har jag känt den där extrema tröttheten smyga sig tillbaka. Igår och i förrgår har jag ändå lyckats hålla modet uppe någotsånär men idag föll det totalt. Kanske var det för att Arvid äntligen skulle tillbaka till förskolan så jag skulle få min efterlängtade egentid men idag har jag varit helt sänkt. Tillbaka på ruta ett. Pendlade mellan soffan och sängen. Försökte sova men det gick inte, tankarna snurrar i 180. Kl 12 hör förskolan av sig, Arvid har utslag över rygg och mage så han behöver hämtas. Det är inte sant, hur ska jag lyckas med det?! Släpar mig iväg, overklighetskänslorna är starkare än på länge och tröttheten är brutal. Hör av mig till Micke och skriver att han måste komma hem. Min syn påverkas också, har så svårt att förstå var kroppen är, som att hjärnan inte hinner reagera innan jag rört mig. Kommer hem med Arvid, lägger honom för att sova och som tur är sover han till dess att Micke kommer hem. Går och lägger mig på em och får faktiskt lite sömn.
Är tillbaka till samma tankemönster som innan.. jag lever en dag i taget för att orka, tänker att imorgon är sista dagen jag mår dåligt sen blir det bättre.. men så är det inte, det blir bara sämre. Livsglädjen lyser med sin frånvaro och jag försöker se små ljusglimtar i vardagen men det är svårt när energin inte finns där.
 
Samtidigt slog det mig under dagen hur mycket bättre jag har blivit sedan jag blev sjukskriven, och det är ändå bara tre veckor sen. De känslor jag har nu hade jag redan glömt bort. Man glömmer snabbt men ibland är det kanske bra att påminnas om vilka framsteg man gjort.
Kommentarer (0)

Att hitta sin typ av återhämtning

Publicerad 2018-09-26 12:53:00 i

Jag har alltid älskat vatten, alltså allt som har med vatten att göra. Jacuzzi, vattenland, bad, pool, havet... ja jag antar att ni förstår och att ni gjorde det utan att jag förklarade olika typer av vattenupplevelser, men ändå. Höstkvällar i badkaret kan vara det bästa jag vet. Tända ljus, droppa ner lite väldoftande olja, slå på yogamusik och bara njuta (och glöm inte att när vattnet börjar kallna för att man badat så länge så går det alldeles utmärkt att fylla på med varmvatten).
Det är inte förrän nu som jag förstått att bad är min återhämtning, mitt sätt att bara få vara. Det är här mina tankar blir som klarast, de landar på något sätt. Under min sjukskrivning har jag badat minst varannan dag. En gång förra veckan så kände jag att jag faktiskt inte var upplagd för att vara så där rofylld, jag kände mig ganska glad och hoppfull. Istället för yogamusik drog jag på Abba instrumental (ja jag kan typ alla Abba-låtar och ja, de är grymma!) och tänkte mest bara lyssna på något annat. Det slutar med att jag ligger där i min olja med tända ljus och skrålar till varenda Abba-låt som existerar. Snacka om återhämtning!! 
Jag har inte gjort det sedan dess, det krävs liksom rätt sinnesstämning för det men jag vet att det kommer. En dag inom snar framtid kommer jag att skråla till Abba igen. Lyckos min granne som just fått barn och är mammaledig så hon får chansen att höra min ljuva stämma! Men även om jag är väldigt glad för hennes skull så är det bästa med detta att veta att jag har inte slutat vara jag bara för att jag är sjukskriven.
Kommentarer (1)

Bara jag inte svimmar på mitt barn!

Publicerad 2018-09-25 11:06:00 i Utmattning,

Strålande sol ute, jag och Arvid har eftermiddagen tillsammans. Jag försöker att inte få panik över det utan istället planera in en minipicknick. Vi tog med oss lite frukt och te och gick ner till Råstasjön som ligger nedanför backen från lägenheten. Det är inte långt dit, kanske 15 min för att komma runt sjön till bänken i solen, men jag får hela tiden brottas med känslan att jag vill dit innan Arvid ledsnar på att sitta i vagnen. Det brukar inte hända och det brukar alltid gå att avleda men på något sätt är jag ändå stressad över det. Vi kommer fram till bänken och den står i solen precis som jag trodde. Helt magiskt är det. Arvid sitter och äter äpple och pratar med ankorna medan jag lapar sol. Stressen är långt borta nu. När vi är på väg hem öppnar sig himlen och regnet öser ner. Folk springer eller går förbi i rask takt. Jag låter Arvid fortsätta gå även om det tar sin tid, regnet bekommer oss inte. Det tar väl en kvart sen spricker de upp igen och vi närmas oss lägenheten. Jag känner mig väldigt nöjd över at vi tog oss ut. Vi kommer hem ganska kalla och blöta så vi sätter på oss våra morgonrockar och myser framför TVn. När jag ska resa mig för att hämta vatten så kommer det, mina kända blodtrycksfall. Jag hinner till dörrkarmen för att hålla i mig, det svartnar för ögonen. Jag hinner tänka två tankar, vad händer om jag svimmar när jag är själv med Arvid och jag får INTE ramla över honom. Men det går bra, trycket stabiliserar sig och jag kan hämta mitt vatten.
 
De här blodtrycksfallen är något återkommande. Det var som värst i februari och mars, då kunde jag sitta på en stol och från ingenstans känna det komma. Jag fick hålla mig fast i stolen och sen blev det svart i en millisekund. Som jag att svimmar väldigt kort och sen är jag tillbaka igen. Vet inte om det kan ha att göra med utmattningen, jag har ett väldigt lågt blodtryck generellt men det har varit värre de senaste 9 månaderna. Hur som helst så tänker jag inte bara sitta och vänta på den dagen när jag försvinner framför Arvid, därför är jag hemma på obestämd tid.
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Ibland hittar jag nuet

Publicerad 2018-09-24 19:30:14 i Utmattning,

Här om dagen var familjen i köket. Arvid (nu 1,5 år) stod på ena sida köksbordet medan jag och Micke satt på andra. Arvid försvann lite bakom en stol så jag tittade fram och sa "buuu". Arvid skrattade hysteriskt sen tittade han fram på andra sidan stolen och sa "biiii". Micke kontrade och till slut satt vi där hela familjen och gapskrattade. Där och då stannade tiden för mig, det känns som en sån grej som jag alltid kommer komma ihåg. Så härligt att mitt upp i allt bara få skratta så där hjärtligt! 
 
"Det är så mycket NU i livet att det inte finns plats för någon gårdag eller morgondag" Tänk när jag lyckas få alla dagar att vara lite mer NU.
Kommentarer (0)

Vilken mamma har panik över att vara med sin son??

Publicerad 2018-09-24 14:05:47 i Utmattning,

Det här är nog det allra värsta med utmattning, att inte orkar vara med sitt barn. Arvid hade varit iväg hos mormor och morfar i två nätter för att vi skulle få vila (taaaack!!!). När Arvid kommer tillbaka är det några timmar kvar till Micke kommer hem, jag ska alltså ha honom själv under den tiden. När han kommer innanför dörren börjar mitt hjärta klappa, min puls höjs och jag får extrema overklighetskänslor. Trött bir jag på några sekunder, så trött att jag ligger på mattan under tiden Arvid sitter bredvid mig och leker. Förstår inte riktigt vad som händer, tycket att jag hade hat en ganska bra dag. Känner igen den här känslan från några dagar tidigare när jag fick ett sms av min chef. Har jag en ångestattack??? En sorts panik över att vara med mitt barn, över att inte orka ha honom i närheten trots att jag precis fått TVÅ dagar helt för mig själv. Det dåliga samvetet man får då, det önskar jag inte min värsta fiende. Det dåliga samvetet, ångesten och paniken som sköljer över en går fan inte att förklara men fruktansvärt ont gör det. Tårarna rinner längs med kinderna när jag skriver detta. Vad är jag för sorts mamma som får panik över att vara med mitt barn?!
Kommentarer (0)

...och minsta lilla kan få dagen att vända

Publicerad 2018-09-18 21:37:41 i Utmattning,

Yoga, denna älskade yoga! Kommer ihåg när jag för typ 10 år sen skulle gå på mitt första yogapass. Jag försökte hålla mig för skratt genom hela passet och slappnade inte av en sekund, jag var för upptagen med att tycka att det var skumt.
 
Idag, efter en bergochdalbanedag, var yoga allt annat än skumt - det var healing! Jag var lite stressad när jag kom in.. eller stressad kanske är fel ord, jag var mer stängd, inte mottaglig. Men så säger yogaläraren någon som får mig att släppa garden och bara låta känslorna ta över
 
"Det finns en intressant sak som man kan tänka på gällande acceptans. Du kan välja att acceptera något och då kommer det att vara precis som förut, du kan också välja att inte acceptera något och det kommer ändå vara precis som förut"
 
För er som inte känner mig så är jag inte så mycket av en gråtperson, jag fäller inte en tår om det inte är absolut nödvändigt. Idag fanns inte det där med absolut nödvändigt, det fanns liksom inte plats för det. Tårarna rann ner för mina kinder och det kändes så jävla skönt att få göra sig av med den tyngden. Som Micke sa när jag kom hem och berättade "det kanske är lite så vi ska se på saker och ting, inte så allvarligt utan ta det för vad det är"
Kommentarer (0)

Minsta lilla kan få dagen att falla

Publicerad 2018-09-18 19:20:14 i Utmattning,

Ligger i soffan när det plingar till i telefonen, det är min chef. Han frågar om han kan ringa mig under dagen. Direkt känner jag hur kroppen typ stelnar till, blodet rusar men stannar samtidigt och pulsen höjs. Trodde inte att jobbet hade så stor betydelse men tanken på att jag inte vet vad det är han vill får mig att balla ur. Ta det lugnt, tänker jag, det är bara i ditt huvud. Slappna av, andas in och andas ut.. luuugnt och försiktigt. Tar min puls, jag har legat på soffan i någon timme så den bör ligga på ca 65-70. Den landar på 90. Det gjorde det klart för mig, där fick jag det svart på vitt att någonting med jobbet eller det oförutsägbara är väldigt jobbigt för mig just nu.

Jag tar mig ut på en promenad, pratar med en vän för att få ur mig mina tankar och försöker njuta av lugnet och vattnet. Kommer hem igen och känner efter bara några minuter att det börjar strama i ansiktet, sen kommer overklighetskänslan tillbaka. Fan också, jag som mådde ”bra” imorse. Detta skulle ju bli en bra dag.

Sen kommer nästa grej, mailet. Mailet som bekräftar att jag är uträknad ett tag. Min kollega har hoppat in som tf Produktchef. Och det handlar inte om att han inte kommer göra ett bra jobb för det kommer han. Det handlar om att det inte är JAG som gör det, att jag inte klarar av att fullfölja mitt uppdrag. Just nu känns vägen tillbaka så jävla lång. Testa att säga till en überstressad person att läkningen får ta den tid det tar, det är ju typ det värsta man kan höra.

Tur att det är tisdag för det innebär yoga! 1,5 timme där tankarna får flöda men på ett kontrollerat sätt. Precis vad som behövs idag.

 

Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Irene

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela