Irre

Jag har länge funderat på hur bra sömn jag egentligen får, jag sover många timmar men vilken kvalité har sömnen? Lånade ett aktivitetsband över en natt i somras och då såg jag att jag fått otroligt lite djupsömn under den natten, långt under genomsnittet. Den kan vara en förklaring till att jag inte känner mig återhämtad. Dessutom skulle jag vilja förstå i vilka situationer som min puls rusar, så att jag lär känna min kropp och förstår vad som triggar. Bestämde mig för att beställa en aktivitetsklocka för att kunna få hjälp med det. Lyssnade på stresspodden och i just det här avsnittet pratar de om vår vilja att mäta allt och hade en aktivitetsklocka som exempel. Det fick mig verkligen att reflektera. Om jag har en klocka som talar om för mig hur mycket jag sover eller när min puls höjs, hur ska jag då lära mig att lyssna på kroppens signaler? Det är ju det som är målet, att lära mig att lyssna på kroppen. Att använda mig av en klocka skulle bara fungera som en genväg och inte en långsiktig lösning. Lite som att försöka banta genom shakes (för övrigt ett ämne som jag fullkomligt brinner av när jag pratar om. Mer puckad grej får man leta efter) och tro att det ska funka över tid. Jag bestämde mig för att när jag får hem klockan så skickar jag tillbaka den, utmattning tar man sig inte igenom via genvägar! Gjorde sen den här klassiska tankevurpan där jag känner att jag måste "rädda" alla som har såna aktivitetsklockor idag, det är rena döden för alla! Tur att det inte tog så lång tid innan jag till sist insåg att en sån klocka kanske faktiskt kan vara bra för vissa. Blir man motoverad att komma igång med sin träning och behöver den peppen så fine, men det funkar inte på mig. 

Måste bara säga igen hur otroligt tacksam jag är för all respons. Det är fortfarande personer som hör av sig var och varannan dag. Antingen så är man orolig för att trilla dit själv och upplever bloggen som en ögonöppnare eller så har man tyvärr redan varit utmattat och vet hur tufft det är att ta sig tillbaka. På det har jag en extremt stöttande familj och en massa fina vänner som hör av sig och vill hjälpa. Det känns helt otroligt, är så lyckligt lottad!! Kunde aldrig drömma om så här mycket respons, skulle ju bara skriva av mig lite. 

 

Det är inte helt ovanligt nu att det är 50 personer som läser bloggen under en dag. Har redan fått höra att mina inlägg var det som gjorde att personen i fråga tog steget och sjukskrev sig - wow! Dela gärna bloggen så att fler får chansen att vända sina liv 💗

 

Som jag burkar säga "Lev livet för fan innan fan lever livet med dig"

Jag har länge försökt förklara för läkarna att när jag kör en pulshöjande aktivitet så är det som att alla mina symptom förstärks. Jag får yrsel, tunnelseende och pulsen rusar iväg. När jag hoppade upp på crosstrainern och peppade mig själv att köra på lite hårdare så fick jag ett meddelande på skärmen sär det stod att min puls är alarmerande hög och jag borde sänka den. Visst körde jag på hårt, men inte SÅ hårt. Blev lite orolig och har såklart googlat detta och gett mig själv flera nya diagnoser. Tills idag när jag lyssnade på stresspodden (har vi hört den förut?) och de pratar om precis det här problemet. Det är tydligen så att min kropp är så van vid att när pulsen höjs är jag stressad så den går in i någon form av akutläge och drar på alla symptom för att säga att något är fel. MEN, det är inget fel och det är helt ofarligt, det är bara kroppen som inte förstår det och behöver hjälp att vänja sig. Hur sinnessjukt är det inte att jag kört slut på mig själv så pass att jag inte ens kan höja pulsen för då drar kroppen igång alla ångest/panikkänslor. Vill bara be min kropp om ursäkt, nu börjar vi om på nytt. Tre pulshöjande pass i veckan så får vi se hur kroppen reagerar om ett tag. Bra musik i lurarna hjälper så mycket mer än man tror, då laddar man på med lite dopamin istället 💪

Ibland får jag för mig att jag inte har anledning att vara utmattad, jag har inte haft en kaosartad uppväxt eller en traumatisk upplevelse som jag inte kommit över än. Jag träffade en psykolog i torsdags som, efter att vi pratat i ca 45 min, säger till mig att det borde finnas något mer, att det inte "bara" kan vara detta. Och visst, det fanns mycket mer som jag inte hade kommit till än och hon menade det inte så men det fick mig att tvivla igen. Jag gick hem och funderade över hur jag skulle övertyga henne om att det visst finns saker. Återigen, hon sa det inte dömande och det fanns ju saker som jag inte berättat om än men det spelade ingen roll, det drog igång någonting i mig ändå. Som sagt, kom hem och funderade.. kom till slut fram till att jag skulle måla upp en tidslinje med saker som hänt sedan jag började jobba. Det är så lätt att glömma bort viktiga händelser när man ska dra igenom sitt liv på 1 timme så jag tänkte att jag tar med mig min tidslinje nästa gång vi ska ses. Jag skrev bara ner de allra största grejerna som typ att jag flyttat, bytt jobb, bytt stad, avslutat ett förhållande, fått barn osv. När jag skrivit klart så slog det mig, det är inte henne jag behöver övertyga, det är mig själv. Där framför mig låg det, beviset på att jag är där jag är. Det var som att lägga pusslet, det blev så tydligt allting. Det är svårt att beskriva känslorna som kom, det var en mix av lättnad och "holy fuck". Livet har gått i 280 i 8 års tid. 8 olika boenden, 9 jobb, 2 förhållanden (var av ett var totalt kaos), 1 missfall, 1 barn, 1 STOR förlust osv osv. Det tär och det är okej att det tär, det som inte är okej är att fortsätta på samma sätt. Är så otroligt tacksam att jag har tagit mig den här tiden till att faktiskt fundera på hur jag vill fortsätta leva mitt liv. Man kan tänka att det är tidigt att vara utmattad redan som 30-åring men jag tänker snarare ju förr desto bättre. Tänk om jag inte vaknat upp förrän om 10 år, fasiken vilken bortkastad tid det hade varit. 

Arvid är sjuk igen, den här gången är det "bara" lite feber men han behövde vara hemma från förskolan. Mamma och pappa har varit här hela dagen (förstår inte vad vi hade gjort utan dem!). Jag satt och reflekterade över hur jag kände de första gångerna mamma och pappa kom hit för att hjälpa till med Arvid. Jag satt mest i soffan eller låg på sängen, var helt förstörd. Alla symptom tog över så fort de kom in genom dörren. Det var sååå jobbigt att hänga med i konversationen, att tänka bort alla overklighetskänslor och att koppla bort spänningarna i ansiktet. Idag kändes allt det där så långt borta, okej att jag hade lite spänningar i ansiktet men det berodde snarare på min tid hos psykologen. Det går framåt, det är en riktigt positiv trend nu. Även om det är långt ifrån borta så är det så mycket bättre än tidigare. Åkte in till stan idag där psykologen håller till och jag hade inte det minsta lilla panik, fick som sagt mina spänningar men det är en piss i havet i jämförelse med hur det var när jag ät lunch med min bror för någon vecka sen. Har lite lätt spänningshuvudvärk nu och det innebär nog att jag behöver sova, det har varit fullt ös idag. Nu gäller det att inte sluta lyssna på kroppen och fortsätta sova ordentligt, gå mina promenader och ta mig till gymmet. Känner mig riktigt laddad. Kan tänka mig att det är lite som att ha kämpat ett tag med att gå ner i vikt och så till slut ser man att vågen visar lägre siffror, man känner att allt slit är värt det och blir så peppad att fortsätta!

Är sjukskriven till 9 november. Beror det på att jag träffade läkaren idag och att vi kom fram till det då? Nepp. Hade jag en tid idag? Japp. Glömde jag bort den? Japp. Mitt minne är inte vad det har varit, eller så är det kanske min förmåga att strukturera som tagit lite stryk. Hur som helst så glömmer jag grejer hela tiden. Måste börja sätta larm på saker nu. Det är bara så svårt att komma ihåg att minnet sviker för tillfället (hehe). Det krävs lite nya rutiner nu för att komma i fas igen. Var så bra på att sätta larm och skriva listor på allt tidigare men har liksom tappat det. Tror att det har att göra med att jag inte gör så mycket på dagarna nu. Vad ska jag skriva en lista på? Har funderat på om jag ska skriva ner allt jag vill göra på dagarna men det skulle bara sätta press på mig att göra det. Jag tar det lite chill så länge och börjar med att sätta larm. 

 

Gick för övrigt på en väldigt fin promenad idag. Solen sken och det var så där lagom varmt. Jag har gått runt Råstasjön extremt många gånger nu och har lagt märke till en liten stig som jag inte vet vart den leder. Testade idag, den gick nästan hela vägen ner till vattnet där det stod ett lutande träd. Jag klättrade upp en liten bit i trädet och la mig sen ner och bara tittade ut över vattnet. Det blev lite stark för ögonen med solens strålar, ett symptom som inte riktigt har lagt sig än, men åt andra hållet fanns skogen som ett minst lika bra alternativ.

...jag är så jävla less på vården. Jag brukar inte vilja snacka skit om vården för de personalen gör där skulle jag inte orka med i en timme. Beundrar folk som fortfarande går till jobbet om man jobbar på en vårdcentral. Jag är nu inne på min sjätte vecka som sjukskriven och har inte en enda gång fått träffa en psykolog.Jag har träffa en kurator på mina två mest meningslösa möten med vårdcentralen någonsin (och jag har haft måååånga dåliga möten). Det är väldigt oklart vad hennes roll var men hon bokade iaf in mig på en tid till deras psykolog. Jag betonade redan efter tre veckor att jag tycker att det här tar för lång tid, jag behöver prata med någon direkt för att få verktyg som leder mig framåt. Läkaren tyckte däremot att de var riktigt snabba, jag behövde ju bara vänta på en tid hos kuratorn i två veckor. En tid som inte hjälpte mig över huvud taget. Hur som, fick tiden till psykolog och tänkte att nu jäklar ska det väl hända något. Första gången jag skulle träffa henne ringde hon mig 15 min innan avsatt tid och ställde in. Jag hade stressat för att hinna göra mig i ordning samtidigt som jag hade Arvid och väntade på att pappa skulle komma. Var precis klar och skulle ge mig iväg, tack för den! Andra gången var i måndags.. jag åker ner till vårdcentralen och när jag kommer dit så visar det sig att hon är sjuk och tiden är därför inställd. Det skulle ha gått ut ett sms i helgen men den funktionen fungerade inte. RING MIG DÅ!!! På riktigt, inte fan är jag borta en dag från jobbet utan att se till att mina möten blir inställda. Jävla sopor!

 

Så, summa summarum... jag kommer ha varit sjukskriven i SJU veckor innan jag fått ha det första mötet med psykologen. Jag ballade ur och bokade en tid med en privat psykolog istället, ska träffa henne imorgon. Jag ska även träffa min kära läkare under morgondagen, det ska bli spännande att se vad hon har för master plan. Svårt att inte förlänga min sjukskrivning eftersom det inte har hänt ett skit sedan jag var hos henne i början av september. 

Nu känns det faktiskt som att det händer grejer. De senaste veckorna har jag gått en promenad om dagen och när jag haft energi har jag även gymmat. Jag tänker mycket på hur jag andas och att lugna ner mig så fort jag upplever att jag går upp i varv. Det är inte sällan jag hör att man ska se upp för "stresspåslag", det är dock ganska svårt för någon som alltid har det påslaget, jag visste inte ens hur ett stresspåslag kändes. Nu vet jag! Nu kan jag faktiskt känna av när kroppen varnar och kan på så sätt förebygga att stressen stegrar. Bara det känns som en seger! En annan sak som jag reflekterade över igår är att ett av de märkliga symptomen jag haft med att ha svårt med föremål som kommer in från högersidan i synfältet nu faktiskt är så gott som borta. 

 

Igår sa jag till Micke för första gången på läääänge att jag ville hitta på något i helgen. Det kanske inte händer för det kan vända vilken dag som helst men bara att jag hade vilja en dag är ett stort framsteg. Det känns som att jag hittat en ny lägsta nivå som är högre än den tidigare. YES!!

Arvid har varit hos mormor och morfar i helgen. Jag brukar få dåligt samvete när han är iväg men den här gången kändes det mycket lättare på något vis. Jag tänkte mycket på att inte ha tankar som inte hjälper mig framåt. Det som känns så fantastiskt är att Arvid får en jättefin relation till mina föräldrar, vem vill inte det? Sen gör det inget att de har fyra hundar och att Arvid fullkomligt avgudar dem. Det ska pussas, kramas och kelas hela tiden 💗

 

Helgen har varit riktigt bra, jag känner av lite småsymptom lite då och då men över lag känns det som att det går framåt! Vi var i skogen idag och skulle plocka svamp och då känner jag att jag inte orkar fokusera, det gör typ ont i mina ögon när jag försöker. Däremot så låter jag inte känslorna ta över och paniken komma, istället accepterar jag att det är så och slutar leta. Njuter av träden, mossan och allt annat som skogen har att ge.Någonstans tror jag faktiskt att det är bra att jag blir påmind om att jag inte är frisk än, annars skulle jag nog bara springa på och krascha igen. Det är ju inte rimligt att jag skulle vara helt frisk än så hellre att jag har lite symptom som påminner mig att fortsatt ta det lugnt än att hamna på ruta ett igen.

 

Just nu känns det som att jag klarar hålla upp detta så länge jag får sova, det mesta handlar om hur natten blir och det vet man aldrig när man har en 1,5 åring. Men så småningom kommer jag även ta mig igenom en dag när jag haft en dålig natt... en dag, bara inte idag.

Skulle ju in till stan idag och var aningen nervös inför att vara bland en massa folk. Det sätter sig snabbt i huvudet när man börjat förstå att man har svårt för intryck och att det är just sådana här situationer som jag behöver vänja mig vid igen. Kan inte sluta tänka att det känns väldigt töntigt att säga att man har svårt för att dra på en lunch på stan när man några veckor tidigare jobbade heltid. Men hur var det nu, hjälper den tanken mig att bli frisk? Nej, förmodligen inte så jag slutar tänka så nu, det är så jag känner och då får jag ta det därifrån.

 

Hur som.. sätter mig på bussen in till stan och det går bra. Jag har musik i lurarna hela tiden så jag kan liksom drömma mig bort. Stänger av den kanske 100 m innan jag kommer fram till restaurangen och bara på den tiden hinner jag reagera på att det är mycket folk, bilar, intryck, ljud m.m. Första utmaningen, andas lugnt och gå på bara. Behåll sinnesstämningen du hade när du lyssnade på musik, detta är bara i ditt huvud! Kommer in på restaurangen och det är sjukt mycket folk och väldigt varmt och kvavt. Andra utmaningen, väldigt mycket tuffare än den första. Här får jag koppla på psyket rejält för att inte få panik. Det börjar snurra, overklighetskänslorna kommer men jag lyckas vända det genom att fokusera på vad jag ska beställa. När vi väl hittat en plats och satt oss känns det ganska bra, jag kommer till ro efter en stund. Vi kan faktiskt sitta och prata och jag följer med i konversationen utan att tappa fokus. Mot slutet blir det dock jobbigt. Det finns en toalett bakom oss och ljuset från dörren som står på glänt stör mig. Tappar fokus gång på gång och får kämpa för att hänga med. Vi lämnar restaurangen och jag åker hem, inga problem med tunnelbanan alls. 

 

Kommer hem, tar en kopp te innan jag ska hämta Arvid. Vi cyklar ner för att ta vaccin mot TBE och sen när vi kommer hem fixar jag mat åt honom. Orkade till och med leka lite "björnen sover" sen när Micke kom hem. Älskar när hela familjen busar tillsammans! Var helt säker på att jag skulle vara så slut efter den här dagen men jag har ett litet glädjerus i kroppen. Jag gjorde det, jag tog mig in till stan, käkade lunch och det gick inte bara bra, det gick över föväntan! Så jäkla nöjd!!

 

Små steg men ändå så viktiga, det gäller att inte glömma bort att klappa sig själv på axeln och att tillåta sig själv att vara glad för ALLA typer av framsteg!

Stresspodden, alltså fasiken vad bra den är! Som jag sagt tidigare, alla borde lyssna på stresspodden. Fastnade lite i dåliga tankar igår, längtar så efter att orka vara den mamma jag egentligen vill vara. Jag vill se fram emot att hämta Arvid på förskolan, att gå till parken, åka till badhuset m.m. m.m. men så är det inte nu. Det mesta gör jag för att jag måste och för att jag innerst inne vill men jag orkar inte. När jag satt i de tankarna så skrev jag i en grupp på Facebook och en tjej hörde av sig. Hon väckte lite tankar hos mig och bland annat så fick hon mig att tänka på det jag hörde i podden för några dagar sedan. Det var en psykolog som pratade om hur man skulle öva på att styra sina tankar och hur man kan tänka för att rensa från dåliga tankar. Man ska alltid fundera på om den tanken man tänker faktiskt hjälper en att bli frisk. Gör den inte det så kommer den bara ligga och blockera och göra processen ännu längre. Så enkelt men så smart! Så, varje gång du tänker en nedvärderande tanke om dig själv, fundera på om den tanken hjälper dig framåt. Om inte, kasta bort skiten eller vänd tanken till något positivt. De är faktiskt inte jättesvårt när man väl kommer på sig själv med sådana tankar.  

Tycker det är så jäkla svårt det här med tankarna. Jag tror ju att om man känner efter för mycket så fastnar man i sina symptom, men känner man efter för lite så hamnar man där jag är nu. Vissa saker ska jag "pressa" mig själv att göra och andra inte, vet bara inte vilka saker det är. 

 

Idag har jag för första gången på 5 veckor stämt en träff, jag ska äta lunch med min bror i stan. Ni vet när man varit sjuk i typ en vecka och sen ska ut och handa eller nåt så känns det som att man bott i en grotta i 3 evigheter. Ta den känslan gånger 5 så är ni där jag befinner mig nu. Det känns så märkligt att man kan känna så inför att åka till stan, för fem veckor sen jobbade jag ju heltid. Jag åkte tunnelbana varje dag, jag träffade folk och jag lunchade med mina kollegor. Helt plötsligt känns det som att jag ska bestiga ett berg. Jag tror kanske att jag är så rädd för att öka på symptomen att jag inte vågar göra något som kanske kan vara lite lite stressande. Men jag känner samtidigt att jag måste ut och göra sånt här så att jag inte fastnar, blir det för mycket så får jag vila lite extra imorgon det är inte mer med det. Skulle bara vilja skrika SPÄNN AV till mig själv, att det ska vara så svårt.

Arvid var med min farfar och faster, Micke är på jakt och jag hade lägenheten helt för mig själv!! Helgen var magisk. Jag gjorde inte som jag hade gjort för ett tag sedan, ringde en massa vänner för att styra upp något. Nej, jag sansade mig, gjorde precis vad jag ville när jag ville. Jag tog ett bad, promenerade länge, lät alla tankar komma. Det var helt underbart! I söndags åkte jag till Norrtälje för att hämta Arvid. Jag var lite nervös över att köra bil men det gick över lag bra. Det bästa av allt var att komma dit, vara med dem och inte behöva kämpa för att hänga med i konversationen. Det var som att allt jag behövde var att få ett dygn helt för mig själv. Kände så mycket hopp! Nu jäklar är jag tillbaka!

 

Så kom natten mot måndag... Arvid är väldigt hostig så vi vaknade till och från. Micke studsar ur sängen för att trösta honom gång på gång och till slut känner jag att det är dags för mig att gå upp. Reser på mig i all hast för att gå till hans rum. På vägen dit känner jag att jag har svårt att stå upp, är så fruktansvärt yr i huvudet. Tänker att det säkert är mitt låga blodtryck som spökar så jag fortsätter. När jag ska leta nappen så känner jag hur det blir värre, det svartnar för ögonen och jag blir rädd att jag ska svimma. Jag klarar mig och går tillbaka till sängen. Har så svårt att somna för helt rummet snurrar men jag lever fortfarande i tron att det är blodtrycket. Kommer sen på att istället för att ta en tablett av min blodtrycksmedicin så tog jag två innan jag gick och la mig. Tänker då att det förmodligen är blodtrycket som är för högt och börjar bli lite orolig. Somnar iaf. Vaknar några timmar senare och är fortfarande extremt yr. Somnar om igen och vaknar på morgonen, samma sak då. Ringer 1177 och berättar om mina symptom, att jag nu försökt ta mig upp och klarade knappt av att komma till toan. Hon tycker att vi ska lägga på så att jag kan ringa 112. Sagt och gjort, tycker det känns lite överdrivet men ringer ändå. Hon hänvisar mig till akuten. Får skjuts dit av Mickes kompis. Väl där testas blodtrycket, pulsen och blodvärdet. Allt ser helt perfekt ut. Känner mig lite förvirrad... om det har med medicinen att göra borde det väl synas på proverna? Aja, finns inget att göra mer än att åka hem och vänta ut det. När jag kommer hem slocknar jag och sover i tre timmar. Är helt slut hela dagen. Igår, tisdag, började jag med ett bad och sov sedan i ca 2 timmar. Tog mig iaf iväg på en promenad båda dagarna, jag vet att jag måste oavsett status.

 

Idag är jag lite bättre, kände mig iaf utvilad imorse så nu är det inte sömnbrist, nu är det hjärnspöken. Funderar på om det var medicinen, har inte vågat äta den efter helgen, eller om det var någon panikattack? Eftersom jag mådde så bra under helgen så kanske jag omedvetet tyckte att det var så extremt jobbigt att inte få behålla min egentid att kroppen reagerade. Vad vet jag? Hur som helst så blir det sakta sakta bättre men fan för att vara tillbaka på rutan där jag behöver sova under dagen för att orka med. Upp och ner och fram och tillbaka, det är väl det den här sjukdomen är känd för...

Totalt kass dag igår. När man har en "tröttdag" så orkar man inte hålla upp humöret och det mesta rasar. Micke är på jakt i Skövde i helgen och Arvid är med sin gammelfaster och gammelfarfar. Redan i våras när Micke började prata om sina jakthelger så målade jag upp vad jag och Arvid skulle hitta på med vår kvalitetstid. Jag jobbade heltid i våras och Micke var pappaledig så jag saknade verkligen min egentid med Arvid. Vi skulle åka till en bondgård, vi skulle hälsa på släkten, vi skulle till badhuset, vi skulle ut i skogen och plocka saker att pyssla med osv osv. Inget av det hände, Arvid åkte iväg igår och jag är kvar hemma. Allt det jag längtat så mycket efter känns väldigt långt borta. En tuff kväll med mycket tårar och hopplöshet.

 

MEN, jag gör som kungen och vänder blad! Idag är en bra dag! Tänk om det nu kunde bli så att varannan dag faktiskt är bra, det är ju ett enormt framsteg. Har varit ute på en promenad runt sjön och känner för att gymma sen, energin finns där! Försöker att inte göra av med allt på en gång så tar en paus i soffan först. 

 

Note to self - Flytta ALDRIG ifrån vattnet!! Måste ha vatten inom gångavstånd, inget är så helade som det!

Ingen enegi, ingen ork, ingen lust. Har legat på soffan seriöst HELA dagen! Lämnade Arvid på förskolan och tänkte att det var bra att jag kom ut en sväng redan på morgonen men inte hjälpte det. Jag har gjort det absolut mest nödvändiga, ätit frukost och ätit lunch. Funderade på att ta en massage idag, det blev det inte. Vill så gärna åka till farmors grav, det blev det inte. Tänkte duscha, inte ens det har jag lyckats med. Fan för såna här hopplösa dagar, speciellt när det var en sån bra dag igår. 

 

Fick ett klipp om utmattning av en kompis, kunde inte varit mer passande idag. Tårarna fullkomligt forsade när jag såg det. Grät och grät och grät, ringde henne för att tacka men fick inte fram det. Efter att ha pratat en stund kändes det lite bättre. Det kanske är det här som vänder dagen, ibland behöver man lätta på trycket. 

 

https://www.facebook.com/ameliared/videos/1862998833734407/

 

Igår förmiddag, vilken start på dagen!! Jag mådde SÅ bra!! Knappt ett symptom hade jag men jag får gå och blockera rädslan för att de ska dyka upp hela tiden. Hur som helst så var det en frihet! Det låter som en liten sak men när jag skulle gå på promenad så slögick jag inte utan jag hade ett normalt tempo, något som tidigare varit sååå jobbigt. Jag gick i 1,5 timme, så rak i ryggen och med så lätta steg, det kändes helt fantastiskt! 

 

På eftermiddagen kom mamma och pappa, de hämtar Arvid på förskolan på torsdagar. När de kom hem så märkte jag hur symptomen kom tillbaka. Overklighetskänslorna och den där jäkla segheten i huvudet, det tar så mycket energi att hänga med i en konversation. På telefon funkar det så det har nog med rörelser och energier att göra, det blir för mycket att ta in på något vis. Det som var så extremt frustrerande igår var att kroppen ville, energin fanns där men psyket orkade inte. Mamma fick säga till mig flera gånger att sätta mig ner men jag hade ju sånt spring i benen. Jag är ju tillbaka nu, min kropp orkar igen men ändå så dras jag tillbaka. 

 

Försöker att se det positvt, det går ju åt rätt håll. Men det är svårt att inte bli frustrerad när man längtat så mycket, så länge efter den där lilla gnuttan energi och när den väl visar sig så kan man inte nyttja den.

Lyssnande på ett avsitt av stresspodden igår och de pratade om monotasking, alltså att lära sig att fokusera på en sak åt gången. Multitasking-tiden är nu förbi, att göra flera saker samtidigt får oss bara disträ och ineffektiva. Jag börjar med små steg redan idag. Nu när jag skriver på bloggen får inte TVn vara på samtidigt. Tittar jag på TV får jag inte ta upp telefonen osv. Man kan även träna sin hjärna genom att fokusera på en sak i 30 minuter. Det får bli mitt steg 2. Tänkte läsa, lyssna lite podd eller sjunga.. kanske hittar jag på något annat med tiden. Egentligen tror jag att alla borde lyssna på stresspodden, det finns mycket att lära sig om sitt agerande som man inte reagerar på förrän någon säger det till en. 

 

Monotasking, för jävla bra ord!

Det här är verkligen en känslomässig bergochdalabana. Micke kom hem med blommor, ost och kex igår så vi skulle fira vår 9-årsdag. På kvällen känner jag hur min huvudvärk blir sämre och det slutar med att Micke får åka och hämta regnkläderna som jag köpt till Arvid och när han kommer hem ligger jag på soffan ganska otaggad på ost och kex. Men visar han besvikelse? Nej, han tar det för vad det är, kollar klart på något avsitt av Maria Wern utan mig och går sen och lägger sig. Längtar verkligen till den dagen då jag kan visa hur mycket jag uppskattar allt han gör för mig. Ingen bra kväll igår...

 

...vaknar upp idag, mår bättre än på länge! Känner mig stark och funderar på att gå till gymmet. Blir nog en promenad istället/också för jag måste hämta min blodtrycksmedicin men bara att känslan finns där! Känner att jag fått tillbaka en liten liten del av mig själv. Nu gäller det bara att kontrollera detta så att jag inte gör som jag brukar, kör i i kaklet bara för att jag fått en gnutta energi. När man får lite ny energi så blir man genast mycket bättre på att hantera både tankar och känslor. Det känns som att det är färre tankar som snurrar och att känslorna är övervägande positiva. Samtidigt så brottas men med tanken att detta är kortvarigt, imorgon eller om en timme kanske jag får tillbaka spänningarna, overklighetskänslorna och all den där skiten. Håller på att tjata till mig en remiss till Stressmottagningen, får se om jag lyckas men ser verkligen fram emot att få verktygen för att hantera detta.

 

 

Dålig men bra dag idag. Började med att jag vaknar och känner att det är något skumt med högersidan. Går upp och har rejäla overklighetskänslor, känner att högersidan i ansiktet "hänger", att synen på höger öga är märklig och att armen känns lite off. Tappar lite hoppet om att bli bra, man gör lätt det när man vaknar med skiten. Känner med väldigt trött trots att jag sovit i 9 timmar. Försöker kämpa emot lite och får faktiskt till en rensning av våra skor. Bestämmer mig för att ta "den där jävla promenaden som alla tjatar om". Tar mig ut i snålblåst och regn. Njuter inte av promenaden alls, jag orkar inte det idag, men tänker att något gott för den säkert med sig. 

 

Hur som helst, dagen går och jag börjar känna mig lite bättre. Förstår efter ett tag att det förmodligen är spänningar i nacken som är problemet. Gör lite övningar och det hjälper litegrann iaf. Sen ringer läkaren! Jag var på vårdcentralen förra veckan för mitt låga blodtryck och det ska jag, efter en del tjat, faktiskt få medicin för nu! Ska testa ett tag om det ger någon effekt annars ska jag sluta med tabletterna. Känns bra även om jag inte gillar att käka piller, det är värt ett försök för att vända den onda spiral jag hamnat i.

 

Hämtar Arvid på förskolan, lyckas få ihop middag och sen kommer Micke hem. Ser i ögonvrån att han har med sig något. Det är blommor, idag är det 9 (!) år sedan vi träffades! Vilken otrolig tur (eller skicklighet) jag har som fått dela så många år med dig, du är verkligen bäst. Det märks så tydligt nu när förhållandet prövas lite, han är den som lyfter oss nu och jag är så tacksam för det - Grattis på vår dag! 💗 

 

Jag har fått en del frågor om vad jag känner av får symptom. Först vill jag bara säga att det jag känner inte alls behöver vara sanning för någon annan, detta är vad jag känner.

 

• Overklighetskänslor: Det värsta av allt. Det känns som att man lever i en dröm, som att man ser sig själv utifrån på något märkligt sätt. Jag är här men ändå inte här. Man känner sig lite småfull, den där sortens berusning som man inte känner av när man sitter ner men så ställer mig sig upp och inser att världen inte ser ut som det gjorde för 5 minuter sen.
• Blodtrycksfall: Har skrivit om detta tidigare men jag får som blodtrycksfall där det svartnar för ögonen och jag måste hålla i mig för att inte falla ihop. Kan även sitta på en stol och behöva hålla i mig i armstöden för jag känner att jag försvinner, klick säger det och så blir det svart i en millisekund sen är jag tillbaka.
• Migrän: Sedan ca 2 år tillbaka får jag migrän med aura (innan hade jag migrän fast utan aura). Jag tappar syn och tal som sedan följs av en rejäl huvudvärk. Efter det är jag sängliggande i något dygn eller två, vill bara ligga i ett tyst mörkt rum.
• Domningar: Min högersida fungerar inte som den brukar. Jag har domningar och synrubbningar, gärna i kombination med overklighetskänslorna. Min stortå är domnad sedan januari och mina fingrar domnar lite titt som tätt.
• Spänningar i ansiktet: Det här tär på psyket som fasiken. Så fort jag känner av spänningarna så vet jag att det gått för långt men 9 gånger av 10 vet jag inte vad det är jag gjort. Det spänner mest i kinderna men även i pannan.
• Seg i hjärnan: Jag som är van att vara rapp i käften och snappa upp saker fort upplever nu att jag är sååå slö!! Ibland känns det som att hjärnan är överhettad, som att det blir varmt.. typ lite som när telefonen laddar och ibland bara blir tokhet. Det är som att konversationer jag har händer senare i mitt sinne, så svårt att förklara men att tala innan man tänker är precis vad det känns som.
• Dåligt självförtroende: Jag har börjat tvivla på mig själv, tror inte att jag kan klara av saker, tror inte att folk tycker om mig osv. Har aldrig upplevt det tidigare utan jag upplever det som att jag kört mitt eget race, det var så mycket bekvämare!
• Kasst immunförsvar: Det började nog för ca 6 år sedan med att jag blev förkyld HELA tiden. Har varit hos x antal läkare som inte hittar något fel. Fick till och med operera bort halsmandlarna för några år sen, det hjälpte inte.
• Den klassiska utmattningströttheten: Är så otroligt trött när jag inte fått mina typ 8-10 timmars sömn. Orkar inte sitta upp. Ibland har jag gått på toa på jobbet bara för att sätta mig på toalocket, lägga ansiktet i händerna och bluuunda. Bara för några sekunder få lugn och ro, sen gick jag ut och körde igen.

Det är de mest utmärkande symptomen, sen har jag lite andra symptom som ibland hamnar lite i skymundan av allt annat..

• Yrsel
• Svårt med mönster
• Ljuskänslig (har typ alltid solglasögon, orkar inte med ljus)
• Ljudkänslig 
• Ont i kroppen (bla höftinflammation, spänningar i nacke)
• Svårt med tal, känns som att tungan inte hänger med
• Jag har glömt bort min sons namn
• Funderar på vilken årstid det är ute