Vården....
...jag är så jävla less på vården. Jag brukar inte vilja snacka skit om vården för de personalen gör där skulle jag inte orka med i en timme. Beundrar folk som fortfarande går till jobbet om man jobbar på en vårdcentral. Jag är nu inne på min sjätte vecka som sjukskriven och har inte en enda gång fått träffa en psykolog.Jag har träffa en kurator på mina två mest meningslösa möten med vårdcentralen någonsin (och jag har haft måååånga dåliga möten). Det är väldigt oklart vad hennes roll var men hon bokade iaf in mig på en tid till deras psykolog. Jag betonade redan efter tre veckor att jag tycker att det här tar för lång tid, jag behöver prata med någon direkt för att få verktyg som leder mig framåt. Läkaren tyckte däremot att de var riktigt snabba, jag behövde ju bara vänta på en tid hos kuratorn i två veckor. En tid som inte hjälpte mig över huvud taget. Hur som, fick tiden till psykolog och tänkte att nu jäklar ska det väl hända något. Första gången jag skulle träffa henne ringde hon mig 15 min innan avsatt tid och ställde in. Jag hade stressat för att hinna göra mig i ordning samtidigt som jag hade Arvid och väntade på att pappa skulle komma. Var precis klar och skulle ge mig iväg, tack för den! Andra gången var i måndags.. jag åker ner till vårdcentralen och när jag kommer dit så visar det sig att hon är sjuk och tiden är därför inställd. Det skulle ha gått ut ett sms i helgen men den funktionen fungerade inte. RING MIG DÅ!!! På riktigt, inte fan är jag borta en dag från jobbet utan att se till att mina möten blir inställda. Jävla sopor!
Så, summa summarum... jag kommer ha varit sjukskriven i SJU veckor innan jag fått ha det första mötet med psykologen. Jag ballade ur och bokade en tid med en privat psykolog istället, ska träffa henne imorgon. Jag ska även träffa min kära läkare under morgondagen, det ska bli spännande att se vad hon har för master plan. Svårt att inte förlänga min sjukskrivning eftersom det inte har hänt ett skit sedan jag var hos henne i början av september.
