Irre

Idag träffade jag teamet på Stressmottagningen. Det var de tre personer som jag träffade förra veckan men på detta möte var vi alla samlade. De började med att meddela att de alla var överens om att jag skulle få gå deras program, YES!!! Efter det hade jag lite svårt att lyssna men de förklarade upplägget av programmet. Det pågår i sex månader och den första halvan är man i en grupp på åtta pers och går på föreläsningar. Till en början är det två psykoterapeuter som håller i föreläsningarna och efter en tid får man även individuella samtal med psykolog och fysioterapeut. Efter ca tre månader hoppas de på (men detta är högst individuellt) att man kan smyga sig tillbaka till jobbet. Programmet startar den 17 jan så det skulle innebära att jag är tillbaka på jobbet i slutet av april. Det känns inte helt orimligt men vi får se vad som händer längs vägen. Just nu tänker jag bara njuta av att jag äntligen fått hjälp och den BÄSTA hjälpen!! Det känns väldigt lyxigt, tänk om alla fått chansen att stanna upp och fundera på hur man vill leva sitt liv!

Vilken vecka! Fullt ös på Stressmottagningen och förkylning på det. Idag kom vändpunkten, lite energi har kommit tillbaka. Jag har varit på Stressmottagningen tre gånger. Först fick jag träffa en läkare, efter det en sjukgymnast och sist (idag) en psykolog. Efter att ha dragit min historia ungefär femtielva gånger till oilika personer så blir det alt mer tydligt hur mycket det varit de senaste åren och hur det i kombination med dålig sömn har gjort att kroppen sagt ifrån. På måndag ska jag få träffa teamet och det är då det avgörs om jag får gå deras program eller inte. Om jag får det så är jag faktiskt inte så säker på vad som händer men jag tror att det är gruppträffar parallellt med besök hos sjukgymnast och psykolog. Vilken jäkla rehab alltså, tänk om alla fått den här möjligheten, så grymt!! 👊 Känner mig fortfarande lika peppad, så fort man kommer dit så är det som att man blir lugn och trygg. Alla som jobbar där är så fina, inte bara mot sina patienter utan även mot varandra. Alltid spelas det lugn musik och idag satte jag mig ner och tog en kopp te innan jag skulle träffa psykologen, lyckades för första gånger vara där lite innan min utsatta tid, score!

Det är lätt att dagens fylls med att kolla telefonen och hänga på sociala medier när man är hemma hela dagarna. Oavsett om man vill det eller inte så påverkas man, man jämför sig och oftast med de som är "bättre" än en själv. Man får också utlpp för sitt bekräftelsebehov genom att ladda upp bilder och räkna likes. Ett ganska sjukt beteende egentligen men det är beroendeframkallande så vi försöker med alla medel att godkänna detta för oss själva. För några dagar sen tyckte jag att det blev lite väl mycket hängande på sociala medier så jag plockade bort Instagram och Facebook från min hemskärm, sedan dess har jag inte öppnat någon av apparna. Jag trodde att jag skulle vilja klicka på dem och att jag skulle få avinstallera dem från telefonen men så var det absolut inte, jag saknar det inte ens. Det har bara varit ett tidsfördriv där jag matats med hur mycket alla gör (vilket inte ens är sant) samtidigt som min energi är så låg. Vi får väl se om jag känner för att öppna någon av dem igen, jag har inte satt någon som helst nolltolerans på det, jag känner bara inte för det.

För två dagar sen när jag hade lite ont i halsen och var lite småsnuvig så tänkte jag "var detta allt du hade att komma med?!", det var det inte! Herrejävlar vilken förkylning, är helt utslagen. MEN, tittar jag tillbaka i min dagbok på telefonen så verkar som att senaste gången jag var sjuk var när jag fick magsjuka på midsommar. Det är alltså nästan ett halvår sen, tjohooo!!! OCH, den här gången kan jag dessutom ligga hemma och vila. Hade jag jobbat så lovar jag att jag antingen varit på kontoret eller jobbat hemifrån idag, fast jag absolut inte borde. Jag som varit förkyld så ofta har knappt en sjukdag, jag tog tabletter och gick till jobbet. När man är sjuk så ofta så hamnar man i en väldigt ond cirkel. Till slut kan man inte hålla på och sjukskriva sig hela tiden så man går till jobbet fast man inte borde och då bli förkylningarna fler, och så fortsätter det. I våras tog jag ett stort steg framåt och då började jag att jobba hemifrån när jag kände att jag höll på att bli förkyld. Problemet var dock fortfarande att jag jobbade, jag sjukskrev mig inte. För typ vem som helst så låter detta, för mig, stora steg som en piss i havet men får någon som är så mycket sjuk som jag varit och dessutom så oerhört envis så var det faktiskt en vändpunkt. Sakta började jag göra allt fler val där fokus var att lyssna på kroppen. Tyvärr tillkom en del externa faktorer som jag inte kunde påverka och det gjorde att jag inte kunde återhämta mig i tillräckligt snabb takt utan att sjukskriva mig helt.

Skulle träffa läkaren på stressmottagningen kl 10 idag så jag kollade upp vart jag skulle och hur lång tid det skulle ta dit imorse. I vanliga fall tar jag en tunnelbana som kommer dit några min innan så att jag precis ska hinna upp och in i väntrummet, gillar inte att vänta. Men, jag har insett att det bara ökar på min stressnivå så jag bestämde mig för att ta en tidigare tur och få lite tid i väntrummet så jag hinner landa. Sätter mig på tunnelbanan och åker till Fridhemsplan. Går till Sankt Eriksgatan 44, ser ingen skylt om stressmottagingen. Börjar känna stressen, kollar snabbt upp adressen igen och det visar sig att jag ska till nummer 84. Fan, okej, hur lång tid tar det dit då? 9 minuter... okej, går jag snabbt så hinner jag precis i tid. Tur att jag tog den tidigare tunnelbanan. Börjar gå i rask takt. kl 09.58 är jag framme vid porten, så lättad! Ska ringa på porttelefonen och inser att stressmottagingen inte finns där, konstigt tänker jag, det stod ju i mailet att man skulle göra så. Tittar mailet en gång till och där står det ju att jag ska till sankt GÖRANSgatan, inte Erik. Fan fan fan fan, kollar blixtsnabbt upp hur lång tid det tar att gå dit. 14 minuter. Vet ju hur stressade läkare är, 14 minuter...då var det kört. Ställer mig på gatan och vinkar in en taxi samtidigt som jag ringer stressmottagningen. Klockan är nu 10.03. När de svarar på stressmottagningen är de så otroligt lugna och förstående att jag blir ganska lugn själv. 10.07 är jag på plats, vi skrattar lite åt hur pricksäkra mina symptom är och sen sätter vi oss. Hon är helt fantastisk, hela stämingen där från det att jag öppnade dörren är så positiv och härlig. Läkaren och jag pratar mest om mina symptom, fysiska och psykiska. Hon är lugn men humoristisk och har själv varit utmattad. Nu ska hon tyvärr sluta på stressmottagningen för att jobba med rehab av barn tillsammans med sin hund som hon skaffade under sin läkningsperiod. Vilken inspiration!! När jag precis ska gå så säger hon de magiska orden "Du behöver inte oroa dig, du kommer garanterat att få fortsätta här och gå vårt program". Det var som musik i mina öron, jag som hade funderat så mycket på det men bestämt mig för att försöka ta det med ro om de inte ansåg att jag behövde deras program. Vi hade inte diskuterat den oron över huvud taget på mötet, hon bara visste. GUD vad skönt det är att få träffa människor som bara vet! Jag känner i hela kroppen att det här är första dagen på en sån fantastisk resa och för första gången så känner jag inte att jag längtar tills jag kommit ut på andra sidan, jag längtar till att vara mitt uppe i det och börja känna skillnaden. Var sak har sin tid, njuta över att vara på andra sidan ska jag göra när jag är där, tills dess ska jag njuta av alla nya insikter jag får under resans gång! Energin sprutar i kroppen, den känns från topp till tå och det ska bli väldigt spännande att träffa deras sjukgymnast på onsdag. Carpe Fucking Diem!!! 😅 

För snart fyra år sedan var jag i San Diego och hälsade på min bästa vapendragare! Jag var där tillsammans med en vän till oss och vi hyrde bil för att åka till Las Vegas. Det var bara jag som fick köra bilen så det blev en hel del timmar bakom ratten. Efter ett x antal mil började jag känna en brännande känsla i mitt högra lår, det började vid höften och gick ner på yttersidan av låret. Tänkte inte så mycket mer på det, stretchade väl lite men itne mer än så. Kom hem och eftersom det började bli vår så fick jag som vanligt lite löparfeeling. Jag och min faster sprang några gånger och för varje gång kändes det mer och mer i höften. Envis som jag är fortsatte jag att springa och tänkte att det går att träna bort med mer löpning, det gjorde det inte. Sista gången vi sprang tillsammans kunde jag knappt gå på flera dagar, jag hade sååå ont. Minns att jag försökte ta mig från min plats på kontoret in till köket för att hämta vatten men det gick knappt. Det tog kanske någon månad till sen sökte jag vård. Fram tills idag har jag gått til minst 4 olika sjukgymnaster som alla gett upp, besökt en mängd olika läkare, fått röntga, fått akupunktur m.m. m.m. men problemet kvarstår. Nu går jag hos en kiropraktor mest för att göra något under tiden jag inväntar min tid hos nästa sjukgymnast på stressmottagningen. Det trista med detta är att så fort jag inte gör något eller går en lååångsam promenad så känns det bra i höften, vilket såklart inte direkt motiverar mig till att försöka träna bort det även om jag förstår att det med största sannolikhet är lösningen. Jag har haft så ont i höften under så lång tid att det nästan har blivit min vardag, men sen kommer det dagar som denna som gör mig så förbannad. Igår gick jag och mamma en promenad, vi gick lite snabbare än vad jag är van vid och inatt vaknade jag och hade svårt att somna om pga höften. Allt gör ont och allt är obekvämt. Det gör mig extremt frustrerad. Ska jag inte ens kunna gå en rask promenad utan att få ont? SUCK! Men, samma envishet som gjorde att jag fortsatte löpträna gjorde även att jag tog mig upp ur soffan idag och gick till gymmet. Jag tränade absolut ingen löptrning, det har jag inte kunnat under dessa fyra år men jag tränade benen och bålen. Jag hoppas att rörelse kan göra saken bättre, vi får se om jag vaknar upp imorgon utan smärta eller om den åtminstone är lite mildare. Fingers crossed!!

Igår fick jag hem ett brev från stressmottagningen. Hoppades på att det skulle stå vilka tider jag fått men det gjorde det inte, istället meddelades jag att min läkare inte skickat in de provsvar som krävs för att få komma vidare i processen. Åh så förvånad jag är. Jag sa ju till henne att kolla vilka prover som behöver tas och hon svarade "ja men du tog ju prover i september"... ja, men ine alla de prover som krävs. Jag orkade inte tjafsa utan sa bara att hon skulle kontakta mig om det är några prover som behöver tas innan remissen går iväg. Hörde inget från henne. Jag har ett videosamtal med läkaren den 11 dec och jag har seriöst inte tid eller energi till att hon ska vara så jävla seg så jag har tagit saken i egna händer (nej, jag har inte tagit prover på mig själv). Jag ringde stressmottagningen och fick reda på vilka prover som behöver tas, jag har sedan gått igenom min journal på 1177 och kollat vilka prover som jag har tagit det senaste året. Man kan säga att förkortningarna där inte är att leka med; S-Na, S-Krea, S-ALAT osv. Inser efer ett tag att jag förmodligen har tagit vissa prover men att det benämns P-Krea och P-Na. En del av proverna togs i februari så jag vet itne om det klassas som giltiga länrge. Bestämmer mig för att ringa tillbaka till stressmottagningen och fråga. Börjar med att lite fint be om ursäkt för att jag trakasserar honom och förklarar situationen med min läkare och att det tagit mig 13 veckor innan jag ens fick remissen. Jag vet inte om han hade julfeeling eller om han började förstå hur otroligt angelägen jag är att få komma till dem men helt plötsligt hade han bokat in mig på tre tider hos dem innan jul. Imorgon ska jag träffa en läkare och nästa vecka blir det ett möte med en fysioterapeut och en psykolog. Måndagen efter det ska jag träffa hela teamet och få deras bedömning på hur de tycker att vi ska gå vidare. Tårarna rinner ner för kinderna, men denna gången är det av glädje och en eeeenorm lättnad! 13 veckor av vilsenhet och att försöka läka på sitt eget sätt utan verktyg är nu över. Oavsett vad de kommer fram till så är jag inte ensam längre utan i famnen på proffsen. Det känns som att vinna på lotto men ändå inte, det är ingen tillfällighet att jag fick de här tiderna, jag fick dem för att jag kämpat hårt för dem och han uppmärksammade det. Jag är så fruktansvärt jävla redo, NUUUU KÖÖÖR VIIIII!!!!!! 

Jag har känt ett tag att jag vill träffa någon från jobbet, jag vill inte vara helt avskärmad för då blir det tuffare när jag väl ska "skolas in" igen. Däremot vill jag inte heller göra något förhastat så jag har funderat i några veckor innan jag till slut valde att kontakta min chef och träffa honom på en lunch. Han har varit ett stort stöd och haft lätt att sätta sig in i min situation så det kändes skönt att börja med att träffa honom. Vi ska ses på en restaurang nära jobbet så jag fick åka till samma station som jag bbrukar och till en början gå vägen mot kontoret, det kändes inte alls konstigt eller jobbigt på något sätt. So far so good! Kommer till restaurangen och när det är fem minuter kvar till vi ska ses kommer en liten liten påminnelse i nacken, en liten spänning. Precis i tid droppar chefen in och det är riktigt kul att se honom. Det blir lite prat om jobb men mestadels om livet. Jag tänker flera gånger på att slappna av, sänka axlarna och inte koppla på hjärnan alldeles för mycket men det verkar inte som att det gick superbra just den här gången. Jag kommer hem och är helt slut. Spänningshuvudvärken är starkare och jag behöver sova. Hinner få någon kvart eller så innan det är dags att hämta Arvid. Jag tror att jag, och tyvärr många med mig, har lite svårt att vara sig själv helt och fullt med sin chef. Jag vill alltid verka ambitiös, vuxen och strategiskt smart. Jag tänker mycket på vad jag säger och hur jag säger det, kanske lite för mycket. Det här med att jag vill vara vuxen kanske inte är så konstigt. Jag sitter som en av tre chefer på företaget, jag är även med dessa chefer en del av vår ledningsgrupp. Jag är ensam tjej och ensam under 45 år, den yngsta killen är alltså 15 år äldre än mig. Klart att det blir en press att inte vara den unga oerfarna "flickan" i gruppen. Ser fram emot att i kombination med rehab på Stressmottagingen fortsätta träffa kollegorna, med rätt verktyg kan man komma långt!   

Micke är på jakt och Arvid är hos mormor och morfar. Jag har gjort julgrupper samt julpyntat och imorgon blir det förmodligen lussebullar. För andra är det en självklarhet att man längtar efter sin familj när de inte är hemma men för mig har det inte varit så den senaste tiden. Jag har mer haft en oroskänsla för när de kommer hem, för att inte orka vara med dem och för att inte kunna leva upp till mina egenställda krav. Nu däremot, nu sitter jag här i soffan och önskar så att de hade varit här. Jag har svårt att beskriva lättnaden, glädjen eller vad det nu är för mix av känslor som visar sig. ÄNTLIGEN lite framgång, det känns som att jag blir starkare och lär känna mig själv bättre för varje dag som går nu. Självklart ligger det dock en liten påminnelse i bakhuvudet om att detta vilken dag som helst kan tas ifrån mig igen, försöker dock att inte läga så stor energi på det. Kommer det ett bakslag så tar jag det då.

 

På tal om framgångar så står det nu klart att jag kommer få tid hos stressmottagningen efter jul, som jag slitit för detta!! 13 veckor tog det men nu jävlar ska det bli odrning på torpet. Micke hade kollat på deras hemsida för några dagar sen och sett att de har anhörigträffar som han vill gå på. Blev så glad!! Det känns så otroligt fint att han på egen hand kollat upp detta utan minsta indikation från mig, jag visste inte ens att det fanns. Även om det är svårt som anhörig att förstå så kan man visa sitt stöd på andra sätt, det här är ett väldigt fint sådant. Jag står inte själv, det är han och jag mot världen! 💚