Irre

Jag har känt ett tag att jag vill träffa någon från jobbet, jag vill inte vara helt avskärmad för då blir det tuffare när jag väl ska "skolas in" igen. Däremot vill jag inte heller göra något förhastat så jag har funderat i några veckor innan jag till slut valde att kontakta min chef och träffa honom på en lunch. Han har varit ett stort stöd och haft lätt att sätta sig in i min situation så det kändes skönt att börja med att träffa honom. Vi ska ses på en restaurang nära jobbet så jag fick åka till samma station som jag bbrukar och till en början gå vägen mot kontoret, det kändes inte alls konstigt eller jobbigt på något sätt. So far so good! Kommer till restaurangen och när det är fem minuter kvar till vi ska ses kommer en liten liten påminnelse i nacken, en liten spänning. Precis i tid droppar chefen in och det är riktigt kul att se honom. Det blir lite prat om jobb men mestadels om livet. Jag tänker flera gånger på att slappna av, sänka axlarna och inte koppla på hjärnan alldeles för mycket men det verkar inte som att det gick superbra just den här gången. Jag kommer hem och är helt slut. Spänningshuvudvärken är starkare och jag behöver sova. Hinner få någon kvart eller så innan det är dags att hämta Arvid. Jag tror att jag, och tyvärr många med mig, har lite svårt att vara sig själv helt och fullt med sin chef. Jag vill alltid verka ambitiös, vuxen och strategiskt smart. Jag tänker mycket på vad jag säger och hur jag säger det, kanske lite för mycket. Det här med att jag vill vara vuxen kanske inte är så konstigt. Jag sitter som en av tre chefer på företaget, jag är även med dessa chefer en del av vår ledningsgrupp. Jag är ensam tjej och ensam under 45 år, den yngsta killen är alltså 15 år äldre än mig. Klart att det blir en press att inte vara den unga oerfarna "flickan" i gruppen. Ser fram emot att i kombination med rehab på Stressmottagingen fortsätta träffa kollegorna, med rätt verktyg kan man komma långt!