Irre

Jag är mitt i utmattningens våld och försöker ta mig därifrån. Här skriver jag om hur det faktiskt känns på riktigt och vad som försiggår i mitt huvud. Välkommen in om du vill ha den osminkade sanningen!

Bara jag inte svimmar på mitt barn!

Publicerad 2018-09-25 11:06:00 i Utmattning,

Strålande sol ute, jag och Arvid har eftermiddagen tillsammans. Jag försöker att inte få panik över det utan istället planera in en minipicknick. Vi tog med oss lite frukt och te och gick ner till Råstasjön som ligger nedanför backen från lägenheten. Det är inte långt dit, kanske 15 min för att komma runt sjön till bänken i solen, men jag får hela tiden brottas med känslan att jag vill dit innan Arvid ledsnar på att sitta i vagnen. Det brukar inte hända och det brukar alltid gå att avleda men på något sätt är jag ändå stressad över det. Vi kommer fram till bänken och den står i solen precis som jag trodde. Helt magiskt är det. Arvid sitter och äter äpple och pratar med ankorna medan jag lapar sol. Stressen är långt borta nu. När vi är på väg hem öppnar sig himlen och regnet öser ner. Folk springer eller går förbi i rask takt. Jag låter Arvid fortsätta gå även om det tar sin tid, regnet bekommer oss inte. Det tar väl en kvart sen spricker de upp igen och vi närmas oss lägenheten. Jag känner mig väldigt nöjd över at vi tog oss ut. Vi kommer hem ganska kalla och blöta så vi sätter på oss våra morgonrockar och myser framför TVn. När jag ska resa mig för att hämta vatten så kommer det, mina kända blodtrycksfall. Jag hinner till dörrkarmen för att hålla i mig, det svartnar för ögonen. Jag hinner tänka två tankar, vad händer om jag svimmar när jag är själv med Arvid och jag får INTE ramla över honom. Men det går bra, trycket stabiliserar sig och jag kan hämta mitt vatten.
 
De här blodtrycksfallen är något återkommande. Det var som värst i februari och mars, då kunde jag sitta på en stol och från ingenstans känna det komma. Jag fick hålla mig fast i stolen och sen blev det svart i en millisekund. Som jag att svimmar väldigt kort och sen är jag tillbaka igen. Vet inte om det kan ha att göra med utmattningen, jag har ett väldigt lågt blodtryck generellt men det har varit värre de senaste 9 månaderna. Hur som helst så tänker jag inte bara sitta och vänta på den dagen när jag försvinner framför Arvid, därför är jag hemma på obestämd tid.
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Ibland hittar jag nuet

Publicerad 2018-09-24 19:30:14 i Utmattning,

Här om dagen var familjen i köket. Arvid (nu 1,5 år) stod på ena sida köksbordet medan jag och Micke satt på andra. Arvid försvann lite bakom en stol så jag tittade fram och sa "buuu". Arvid skrattade hysteriskt sen tittade han fram på andra sidan stolen och sa "biiii". Micke kontrade och till slut satt vi där hela familjen och gapskrattade. Där och då stannade tiden för mig, det känns som en sån grej som jag alltid kommer komma ihåg. Så härligt att mitt upp i allt bara få skratta så där hjärtligt! 
 
"Det är så mycket NU i livet att det inte finns plats för någon gårdag eller morgondag" Tänk när jag lyckas få alla dagar att vara lite mer NU.
Kommentarer (0)

Vilken mamma har panik över att vara med sin son??

Publicerad 2018-09-24 14:05:47 i Utmattning,

Det här är nog det allra värsta med utmattning, att inte orkar vara med sitt barn. Arvid hade varit iväg hos mormor och morfar i två nätter för att vi skulle få vila (taaaack!!!). När Arvid kommer tillbaka är det några timmar kvar till Micke kommer hem, jag ska alltså ha honom själv under den tiden. När han kommer innanför dörren börjar mitt hjärta klappa, min puls höjs och jag får extrema overklighetskänslor. Trött bir jag på några sekunder, så trött att jag ligger på mattan under tiden Arvid sitter bredvid mig och leker. Förstår inte riktigt vad som händer, tycket att jag hade hat en ganska bra dag. Känner igen den här känslan från några dagar tidigare när jag fick ett sms av min chef. Har jag en ångestattack??? En sorts panik över att vara med mitt barn, över att inte orka ha honom i närheten trots att jag precis fått TVÅ dagar helt för mig själv. Det dåliga samvetet man får då, det önskar jag inte min värsta fiende. Det dåliga samvetet, ångesten och paniken som sköljer över en går fan inte att förklara men fruktansvärt ont gör det. Tårarna rinner längs med kinderna när jag skriver detta. Vad är jag för sorts mamma som får panik över att vara med mitt barn?!
Kommentarer (0)

...och minsta lilla kan få dagen att vända

Publicerad 2018-09-18 21:37:41 i Utmattning,

Yoga, denna älskade yoga! Kommer ihåg när jag för typ 10 år sen skulle gå på mitt första yogapass. Jag försökte hålla mig för skratt genom hela passet och slappnade inte av en sekund, jag var för upptagen med att tycka att det var skumt.
 
Idag, efter en bergochdalbanedag, var yoga allt annat än skumt - det var healing! Jag var lite stressad när jag kom in.. eller stressad kanske är fel ord, jag var mer stängd, inte mottaglig. Men så säger yogaläraren någon som får mig att släppa garden och bara låta känslorna ta över
 
"Det finns en intressant sak som man kan tänka på gällande acceptans. Du kan välja att acceptera något och då kommer det att vara precis som förut, du kan också välja att inte acceptera något och det kommer ändå vara precis som förut"
 
För er som inte känner mig så är jag inte så mycket av en gråtperson, jag fäller inte en tår om det inte är absolut nödvändigt. Idag fanns inte det där med absolut nödvändigt, det fanns liksom inte plats för det. Tårarna rann ner för mina kinder och det kändes så jävla skönt att få göra sig av med den tyngden. Som Micke sa när jag kom hem och berättade "det kanske är lite så vi ska se på saker och ting, inte så allvarligt utan ta det för vad det är"
Kommentarer (0)

Minsta lilla kan få dagen att falla

Publicerad 2018-09-18 19:20:14 i Utmattning,

Ligger i soffan när det plingar till i telefonen, det är min chef. Han frågar om han kan ringa mig under dagen. Direkt känner jag hur kroppen typ stelnar till, blodet rusar men stannar samtidigt och pulsen höjs. Trodde inte att jobbet hade så stor betydelse men tanken på att jag inte vet vad det är han vill får mig att balla ur. Ta det lugnt, tänker jag, det är bara i ditt huvud. Slappna av, andas in och andas ut.. luuugnt och försiktigt. Tar min puls, jag har legat på soffan i någon timme så den bör ligga på ca 65-70. Den landar på 90. Det gjorde det klart för mig, där fick jag det svart på vitt att någonting med jobbet eller det oförutsägbara är väldigt jobbigt för mig just nu.

Jag tar mig ut på en promenad, pratar med en vän för att få ur mig mina tankar och försöker njuta av lugnet och vattnet. Kommer hem igen och känner efter bara några minuter att det börjar strama i ansiktet, sen kommer overklighetskänslan tillbaka. Fan också, jag som mådde ”bra” imorse. Detta skulle ju bli en bra dag.

Sen kommer nästa grej, mailet. Mailet som bekräftar att jag är uträknad ett tag. Min kollega har hoppat in som tf Produktchef. Och det handlar inte om att han inte kommer göra ett bra jobb för det kommer han. Det handlar om att det inte är JAG som gör det, att jag inte klarar av att fullfölja mitt uppdrag. Just nu känns vägen tillbaka så jävla lång. Testa att säga till en überstressad person att läkningen får ta den tid det tar, det är ju typ det värsta man kan höra.

Tur att det är tisdag för det innebär yoga! 1,5 timme där tankarna får flöda men på ett kontrollerat sätt. Precis vad som behövs idag.

 

Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Irene

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela