Irre

Det här är nog det allra värsta med utmattning, att inte orkar vara med sitt barn. Arvid hade varit iväg hos mormor och morfar i två nätter för att vi skulle få vila (taaaack!!!). När Arvid kommer tillbaka är det några timmar kvar till Micke kommer hem, jag ska alltså ha honom själv under den tiden. När han kommer innanför dörren börjar mitt hjärta klappa, min puls höjs och jag får extrema overklighetskänslor. Trött bir jag på några sekunder, så trött att jag ligger på mattan under tiden Arvid sitter bredvid mig och leker. Förstår inte riktigt vad som händer, tycket att jag hade hat en ganska bra dag. Känner igen den här känslan från några dagar tidigare när jag fick ett sms av min chef. Har jag en ångestattack??? En sorts panik över att vara med mitt barn, över att inte orka ha honom i närheten trots att jag precis fått TVÅ dagar helt för mig själv. Det dåliga samvetet man får då, det önskar jag inte min värsta fiende. Det dåliga samvetet, ångesten och paniken som sköljer över en går fan inte att förklara men fruktansvärt ont gör det. Tårarna rinner längs med kinderna när jag skriver detta. Vad är jag för sorts mamma som får panik över att vara med mitt barn?!