Irre

Efter att ha fallit och fallit och fallit i mer än en vecka så fick jag bara nog. Jag orkade inte ens hålla upp skenet inför min omgivning längre. Jag lyfte luren och ringde upp en vän som också var/är utmattad och när hon frågade "hur är det med dig då" så kom tårarna. Jag tror jag fick fram något i stil med "jag är så less på den här jävla skiten", hon svarade "jag förstår". Det absolut bästa med det svaret är att jag faktiskt vet att hon gör just det, förstår. Hon förstår precis hur det är att ha bakslag och hur svårt det är för omgivningen, ja till och med ens inre krets, att förstå. Det är så ovärderligt att få den responsen och den peppen som bara en annan fd utmattad kan ge. När vi avslutade samtalet kände jag mig 1 000 kilo lättare och idag vaknade jag utvilad. Om det var samtalet eller det faktum att jag tagit mina vitaminer som jag slarvat med vet jag inte men jag antar att det var en kombination. Tänk att det kan vara en sån stark kraft att bara få prata av sig, jag är faktiskt lite chockad över hur mycket bättre det blev. Tack!! Vill inte nämna dig vid namn men du vet vem du är 💛

Herrejävlar vilket bakslag jag haft den senatse 1,5 veckan. Har inte orkat ett skit och så gott som alla symptom har varit tillbaka. Man är så nere i skorna att man tror att det aldrig kommer att vända, jag kommer inte blir frisk. Dåligt samvete för att man inte fixar mer hemma, sjukligt dåligt samvete över att inte orka vara med Arvid och en enorm frustration. Frustration över att jag tycker att jag skött mig felfritt men ändå fick ett sånt kraftigt bakslag, så orättvist. MEN, så kommer dagen som idag, då det vänder! Känner det direkt när jag vaknar... "oj, jag känner mig nästan pigg och utvilad... hmmm, hoppas det håller i sig".. och det har det gjort hittills. Jag och Micke har varit på utvecklingssamtal för Arvid som gick hur bra som helst, tror knappast man kan vara stoltare föräldrar än vad vi är 💚 jag har varit hos kiropraktorn och ändå orkade jag ta en liten promenad ner till sjön och dricka mitt te. WOW - hoppas jag lär mig att alltid njuta så här mycket över de saker man annars tar för givet här i livet.

 

Idag har jag lånat Mickes aktivitetsklocka för att kolla min sömn och min puls. Köpte ju aldrig någon till mig själv eftersom jag vill lära känna min kropp, men testar idag för att se om jag lärt mig något. Jag som oroat mig så mycket för min puls kan konstatera att jag ligger inom intervallet för "elitidrottare/atlet" 😂 så nu vet jag att jag inte behöver fundera mer på det. Jag har även insett att jag har koll på hur bra jag sovit utan att behöva klockan. Kunde berätta för Micke hur min sömn varit och han OKade bara genom att titta i appen på sin mobil. Till sist har jag insett att det där med 10 000 steg om dagen är ett väldigt snällt mål. Klart att det är lättare som sjukskriven med tid att gå en promenad eller vad det nu kan vara men jag inser också att det är väldigt lätt att komma upp i 10 000 steg oavsett. Det var ganska skönt att den bördan släppte från axlarna som den prestationsknarkare jag är. Lyckades också haffa ett stresspåslag genom att lyssna på kroppen och konfirmera via klockan. Kanonbra för en dag men imorgon får den sitta på Mickes arm igen, nu vet jag att jag lyssnar på kroppen och det var det som var målet! 👌

Herregud så dåligt jag mådde hela våren, att varje morgon försöka övervinna det ena märkligare symptomet efter det andra och samtidigt hålla i möten. Kommer ihåg speciellt en gång när jag skulle ha ett uppföljningsmöte med min marknadskoordinator och tänkte tanken "puh, vilken jäkla tur att det inte är jag som håller i mötet idag, det hade jag inte orkat med". Den våren skrev jag inte i bloggen, det hade jag inte orkat. Bara tiden jag varit sjukskriven är så bra att ha nedskriven. Det är uppgångar som avlöser bakslagen och hopp som avlöser förtvivlan. Det bästa av allt är att när jag läser den så tänker jag "fan, ge dig själv lite cred". FAN vad jag kämpar och sliter för att vända detta, jag gör ALLT i min makt. Det finns dagar när det känns så sjukt hopplöst men jag vänder dem, det tar sin tid och det får det göra men ingen kan säga att jag inte kämpat. Stannade faktiskt upp idag efter att ha läst ett tag och klappade mig själv på axeln. Det är svårt för de som inte varit i den här sitsen att förstå vilken daglig kamp det är men ingen behöver egentligen förstå, ingen förutom jag. Jag förstår hur varje sekund är en fight mot psyket och hur så totalt banala saker för någon annan kan vara så stora för mig. Jag förstår det och jag ska påminna mig själv om det oftare, hur otroligt mycket klappar på axeln jag ska ha för att jag inte ger upp även när det är som allra jobbigast!

Förra veckan kände jag att jag varit på topp ett tag, jag orkade ta mig ut på en lunch med en kompis utan att behöva flera dagar för återhämtning. Jag gick till kiropraktorn och till någon handledare och efter båda mötena klarade jag av en tur på stan. Jag drog upp tempot lite för jag blev så hoppfull, äntligen orkade jag göra lite saker!! Sen kom smällen. På torsdag kväll känner jag tröttheten greppa tag om mig och på freadg är jag så trött. Lyckas ändå ta mig igenom ett träningspass med gott mod och knner faktiskt att jag har lite energi kvar. Sen kommer helgen och Mickes brorsor är här på besök. Jag vet att Micke har sett fram emot detta så oerhört mycket och jag tycker såklart att det ska bli kul att träffa dem men jag vet också att jag kommer få ta Arvid ganska mycket. På lördagen känner jag att jag vaknar helt sänkt men jag tar mig ändå upp ganska tidigt, tänker att jag inte kommer kunna sova vidare när Arvid är vaken. På förmiddagen får jag lägga mig och sova en stund sen ska grabbarna iväg. Lördagen flyter på i rask takt. På söndag är det egentligen bara frukost sen är det dags för besökarna att åka hem igen. Jag vaknar lite piggare den här dagen men börjar ganska snart känna att något inte stämmer. Känner mig nästan lite förkyld, jag nyser konstant. Några dagar tidigare hade jag tänkt på de där "allergiattackerna" som jag fick förut, hur jag kunde nysa nysa och nysa en hel dag, blir helt förstörd och sen var det som bortblåst dagen efter. Jag insåg att jag inte haft en sådan dag på länge och kände en liten oro över att det skulle komma tillbaka. Tre dagar senare sitter jag där och nyser igen.. När grabbarna åkt ska Arvid sova så jag lägger mig på soffan och vilar. 1,5 timme senare är det borta, det som brukar pågå en hel dag. Först tänkte jag att det var så typiskt att jag tänkte på det här om dagen och sen kom det tillbaka för första gången på flera månader men sen fortsatte tanken... tänk om det inte är så konstigt? Jag kanske förstod att jag hade pushat mig för hårt och att det var på g. Det kanske var mitt sinne som för någon sekund talade om för mig att sakta ner. Svårt att veta men lite för mycket av en tillfällghet för att inte reflektera över det. Den här gången tog jag inte signalen så tidigt men när det väl satte fart så lyckades jag iaf få ner det till en halvdag. Nästa gång känner jag av det och kan förhopningsvis stanna upp och ge kroppen vad den behöver så att attacken aldrig behöver äga rum. 

 

Igår var det en riktig skitdag. Var nästan på samma nivå som de två första veckorna under min sjukskrivning. Jag tog mig inte upp ur soffan. Jag försökte sitta upp i några minuter men gled sakta ner igen, jag försökte piggna till när jag skulle ut en sväng för att hämta min lunch men det var lönlöst. Jag som skulle träna idag... kanske kan jag göra det lite senare? När jag ätit min lunch blir jag säkert pigg. Det har hänt förr men inte idag. Men om jag inte tränar så länge då? Bara 15 min. Noll respons från kroppen. Lyckades efter många timmars velande faktiskt ta mig ut på en promenad runt sjön. Tröttheten kanske inte släppte men lite ångesttankar kändes iaf bättre efter den promenaden. Det här kanske inte låter så stort men för mig var det ett framsteg att inse mina begränsingar, att inte köra på med ett träningspass utan att tagga ner och ta en promenad istället. Idag tackar kroppen mig, idag var förmiddagen riktigt bra! Just nu i skrivande stund är jag riktigt trött igen men då har jag varit hos kiropraktorn också. Sakta sakta återhämtar jag mig och framförallt så känns inte allt lika hopplöst idag som det gör när man har noll energi. 

 

När jag bara varit sjukskriven någon vecka eller två så fick jag en tavla av en kompis där det står "Hey, its gonna be okay. Maybe not today or tomorrow but eventually" Jag tänkter ofta på det citatet och det hjälper mig att inte ta så hårt på det som är här och nu, jag vet att det blir bättre! Inte idag, inte imorgon, men så småningom! 💝

Bara för att jag skriver det här så kommer jag säkert vara förkyld imorgon... men, jag har faktiskt inte haft en enda förkyning på hela hösten!! Jag vet helt ärligt inte när jag har varit frisk så här lång tid senast. Jag tror att mina förkylningar började 2011 och sedan dess har jag nog inte varit frisk i mer än två månader åt gången. Det här är altså någon sorts personbästa på SJU år!! Jag är helt euforisk! Kan ju inte svära på att detta har med min mycket lugnare livsstil att göra men det vore ett märkligt sammanträffande om så inte var fallet. Arvid som precis börjar förskolan är sjuk hela hela hela tiden. I våras blev jag sjuk så fort han hostade till lite. Jag var förkyld två gånger och magsjuk tre gånger under en 5 månaders period. Nu har jag lyckats klara mig ifrån minst fyra av hans förkylningar. Det känns helt overkligt och så jäääävla bra!!! Vilken fröjd för kroppen att slippa vara sjuk hela tiden så den kan ta itu med saker som har fått vänta i sju års tid.   

Nej, jag menar inte måndagsångest, det har jag inte för tillfället. Tyvärr är detta utbytt till en fredagsångest, en ångest över att det är helg och familjen kommer vara hemma hela dagarna. Hur ska jag orka? Kommer jag att behöva återhämta mig i tre dagar efter helgen? Har vi något inplanerat som jag ev kommer behöva avboka en timme innan vi ska ses?

 

På vardagarna kan jag lunka på i mitt tempo, jag hinner tänka klart mina tankar och göra precis vad jag vill, när jag vill. Återigen kommer det dåliga samvetet över att tycka att det är jobbigt att umgås med sin familj. Samtidigt går det framåt.. för några veckor sen kunde jag få ökad puls och ångest av att tänka på helgen, nu vet jag att jag tar mig igenom den. Vissa dagar har jag till och med sett fram emot att hämta Arvid på förskolan - det är SÅÅÅÅ skönt!!! Den känslan har jag verkligen längtat efter. I måndags var Micke på personalfest så jag hade Arvid hela kvällen själv. Jag fick ingen panik, kände inte att jag behövde ringa efter barnvakt och det gick så bra. Vi hade en superlugn och skön kväll tillsammans. Jag somnade visserligen 20.45 helt utmattad men ändå, det gick utan en massa konstiga symptom och dunkande puls! 💪 

 

MEN, jag får påminna, påminna och påminna mig själv om att jag gör framsteg. De går sakta framåt och just nu känns det som att det står still vilket är enormt frustrerande. Om det verkligen står still det vet jag inte, det är svårt att se själv. Det är lite som när Arvid växer.. för någon som inte träffat honom på 3 månader känns det som att det har hänt så mycket men för mig och Micke som träffar honom varje dag känns det inte som en så stor skillnad. Det är först när man tittar tillbaka tre månader som man förstår hur otroligt mycket som faktiskt hänt. Jag tänker tillbaka lite längre, till februari - mars då jag hade spänningar i ansiktet, svårt att hitta ord, stickningar i läppen mm konstant. Det var som att hjärnan var en seg gröt, jag kunde stanna upp mitt i en mening och fundera på vad vi pratade om, jag hade svårt att finna orden och jag kunde inte ta in vad folk sa till mig.Idag har jag spänningar i ansiktet någon gång ibland, inga stickningar i läppen och har mycket lättare att hitta ord, så lätt att jag inte ens tänker på det längre. Så det går framåt, men det går långsamt för någon som bara vill få vara sig själv igen.

För lite drygt en vecka sen träffade jag en.. ja, någonting.. inte en psykolog men typ något i stil med det. I alla fall, på de 90 minuterna förstod hon mer än alla tidigare läkare och psykologer gjort tillsammans. Hon var nästan lite läskig, läste mig som en öppen bok och avslutade mina meningar. Hon nämnde bland mycket annat att jag har en pågående sorg i kroppen, sorgen efter min farmor som gick bort för snart två år sen. Som i allt annat under det där samtalt så har hon väldigt rätt. 

 

Farmor och jag fick ett starkt band tidigt i mitt liv. Jag fick tvillingsyskon när jag var 3,5 år och var väldigt mycket med farmor under en tid då mamma låg på sjukhus och sen när tvillingarna var födda. Vi hade många små traditioner tillsammans. Vi gick på morgonen för att hämta min fasters hund och på vägen dit fick jag alltid ett tuggummi. Vi spottade ut detta i ett hål i marken för att fåglarna inte skulle ta det. Vi åkte på kryssningar till Åland, vi gick på shoppingrundor, vi bakade bullar till mamma på sjukhuset och när mina syskon föddes fick jag välja vilka blommor som skulle vara med i buketten. "En av varje sort" brukade farmor berätta och le som om det vore igår. Jag vet inte men jag tror att farmor tog iväg mig på så mycket saker för att jag också skulle få lite egentid med en vuxen, för att jag skulle känna mig sedd. Och det gjorde jag verkligen! Det var alltid farmor jag ringde först när det hänt något, bra som dåligt. Det blev extra tydlitg för mig igår när jag läste vår konversation på messenger som vi hade för ca tre år sen. Jag hade skrivit att jag fått ett nytt jobb, jag skulle bli Produktchef. Farmor svarade "Åh så glad jag blir Irre, nu rinner glädjetårarna". Vem vill inte höra av sig till någon när man får den responsen? Så var det alltid, så fort det var något. I hennes ögon var jag alltid en kämpe, en hjälte, en ödmjuk person och ett positivt och glatt barnbarn. Och i mina ögon var hon en kämpe, en hjälte, en förebild och en riktig riktig fighter. 

 

Igår var vi vid hennes grav, Arvid och Micke var med. Vi tände ett ljus och satt där en liten stund, med betoning på liten eftersom Arvid inte riktigt ville sitta still. När vi kom hem kom och Arvid lagt sig kom alla minnen och fullkomligt sköljde över mig, jag hade inte en chans. Jag grät och grät och grät tills det inte fanns några tårar kvar. Hon dog två månader innan Arvid föddes och gissa vem som var den första jag ville ringa till när han äntligen kommit till världen?

 

Jag säger inte att allt detta är borta, att jag inte känner mig älskad eller sedd, men det var onekligen en STOR bit av mig som försvann den 3 januari 2017. Det är svårt att sammanfatta allt i ett blogginlägg på några rader när det känns som att jag skulle kunna skriva en bok om vår relation och vad det har betytt för mig.

 

Jag har fått hem en faktura på en tid som jag tydligen avbokat för sent. Jag avbokade en tid med en psykolog några timmar innan jag skulle dit. Det är alltså samma psykolog som första gången avbokade mitt besök 15 min innan jag skulle vara där och andra gången inte behagade höra av sig alls. Det borde innebära att jag ska betala mina 100 kr me de är skyldiga mig 200 kr. Och varför skriver jag detta här då? Jo, för att det här hade jag och farmor skrattat så gott åt. Rätt ska fasiken vara rätt!! Jag har nu ringt tre samtal till tre olika personer för att få fakturan makulerad, och gissa vad farmor, det gick hem!! Du kanske inte är här fysiskt längre men en del av dig lever fortfarande kvar i mig. Hoppas du hånler lite i din himmel tillsammans med mig, nu när jag inte kan ringa längre 😆😍

Jag, Micke och ett par kompisar till oss var i Prag förra veckan. Vi ställde in oss på en härligt oplanerad resa med spa-hotell, helt i linje med vad jag behöver. Över lag gick resan bra, jag fick såklart en del symptom men försökte ta mig tid att vila och röra på mig för att hitta balansen. Problemet var när jag kom hem igen. Vi kom hem en kväll och hann träffa Arvid en stund innan han skulle sova. Helt magiskt att träffas efter fyra nätter utan honom. Jag sov bra den natten, tillbaka i min säng. Däremot dagen efter, den slog till som en riktig käftsmäll. Antar att det är en mix av att vara tillbaka till ansvaret och att vara resetrött. Var tillbaka på nivån att jag inte orkade sitta upp för att leka med Arvid, orkade inte följa med till parken och orkade inte laga någon mat. Allt föll den dagen, självförtroendet var i botten och symptomen kom ett efter ett. Overklighetskänslorna var starkare än på mycket länge och jag var tillbaka i min bubbla som jag bara vill lämna. Hann komma till den punkten när jag tänkte "ska det vara så här på dagarna då är det fan inte värt det, då kan jag skita i det". Hoppet finns inte och som vanligt är det värst att tänka att jag mår så här för att jag behöver ta hand om Arvid igen. Samtidigt talar jag om för mig själv att det är så här vissa dagar och det får vara det, imorgon är en annan dag och den kommer bli bättre. Jag vet att jag har rätt men just en sån här dag är det svårt att lyssna och att tro på det. Jag vill inte känna mig lite bättre imorgon, jag vill känna mig helt frisk, är så fruktansvärt less på att inte orka någonting och att straffas så fort jag hittar på något.

 

Som jag sa till mig själv.. dagen efter blev bättre och dagen efter det ännu lite bättre. Igår lyckades jag till och med träna och för första gången skenade inte pulsen. Jag kände mig lugn under passet och nästa gång ska jag testa att höja pulsen lite till. Ett riktigt, riktigt framsteg!!