Irre

För lite drygt en vecka sen träffade jag en.. ja, någonting.. inte en psykolog men typ något i stil med det. I alla fall, på de 90 minuterna förstod hon mer än alla tidigare läkare och psykologer gjort tillsammans. Hon var nästan lite läskig, läste mig som en öppen bok och avslutade mina meningar. Hon nämnde bland mycket annat att jag har en pågående sorg i kroppen, sorgen efter min farmor som gick bort för snart två år sen. Som i allt annat under det där samtalt så har hon väldigt rätt. 

 

Farmor och jag fick ett starkt band tidigt i mitt liv. Jag fick tvillingsyskon när jag var 3,5 år och var väldigt mycket med farmor under en tid då mamma låg på sjukhus och sen när tvillingarna var födda. Vi hade många små traditioner tillsammans. Vi gick på morgonen för att hämta min fasters hund och på vägen dit fick jag alltid ett tuggummi. Vi spottade ut detta i ett hål i marken för att fåglarna inte skulle ta det. Vi åkte på kryssningar till Åland, vi gick på shoppingrundor, vi bakade bullar till mamma på sjukhuset och när mina syskon föddes fick jag välja vilka blommor som skulle vara med i buketten. "En av varje sort" brukade farmor berätta och le som om det vore igår. Jag vet inte men jag tror att farmor tog iväg mig på så mycket saker för att jag också skulle få lite egentid med en vuxen, för att jag skulle känna mig sedd. Och det gjorde jag verkligen! Det var alltid farmor jag ringde först när det hänt något, bra som dåligt. Det blev extra tydlitg för mig igår när jag läste vår konversation på messenger som vi hade för ca tre år sen. Jag hade skrivit att jag fått ett nytt jobb, jag skulle bli Produktchef. Farmor svarade "Åh så glad jag blir Irre, nu rinner glädjetårarna". Vem vill inte höra av sig till någon när man får den responsen? Så var det alltid, så fort det var något. I hennes ögon var jag alltid en kämpe, en hjälte, en ödmjuk person och ett positivt och glatt barnbarn. Och i mina ögon var hon en kämpe, en hjälte, en förebild och en riktig riktig fighter. 

 

Igår var vi vid hennes grav, Arvid och Micke var med. Vi tände ett ljus och satt där en liten stund, med betoning på liten eftersom Arvid inte riktigt ville sitta still. När vi kom hem kom och Arvid lagt sig kom alla minnen och fullkomligt sköljde över mig, jag hade inte en chans. Jag grät och grät och grät tills det inte fanns några tårar kvar. Hon dog två månader innan Arvid föddes och gissa vem som var den första jag ville ringa till när han äntligen kommit till världen?

 

Jag säger inte att allt detta är borta, att jag inte känner mig älskad eller sedd, men det var onekligen en STOR bit av mig som försvann den 3 januari 2017. Det är svårt att sammanfatta allt i ett blogginlägg på några rader när det känns som att jag skulle kunna skriva en bok om vår relation och vad det har betytt för mig.

 

Jag har fått hem en faktura på en tid som jag tydligen avbokat för sent. Jag avbokade en tid med en psykolog några timmar innan jag skulle dit. Det är alltså samma psykolog som första gången avbokade mitt besök 15 min innan jag skulle vara där och andra gången inte behagade höra av sig alls. Det borde innebära att jag ska betala mina 100 kr me de är skyldiga mig 200 kr. Och varför skriver jag detta här då? Jo, för att det här hade jag och farmor skrattat så gott åt. Rätt ska fasiken vara rätt!! Jag har nu ringt tre samtal till tre olika personer för att få fakturan makulerad, och gissa vad farmor, det gick hem!! Du kanske inte är här fysiskt längre men en del av dig lever fortfarande kvar i mig. Hoppas du hånler lite i din himmel tillsammans med mig, nu när jag inte kan ringa längre 😆😍