Irre

Herregud så dåligt jag mådde hela våren, att varje morgon försöka övervinna det ena märkligare symptomet efter det andra och samtidigt hålla i möten. Kommer ihåg speciellt en gång när jag skulle ha ett uppföljningsmöte med min marknadskoordinator och tänkte tanken "puh, vilken jäkla tur att det inte är jag som håller i mötet idag, det hade jag inte orkat med". Den våren skrev jag inte i bloggen, det hade jag inte orkat. Bara tiden jag varit sjukskriven är så bra att ha nedskriven. Det är uppgångar som avlöser bakslagen och hopp som avlöser förtvivlan. Det bästa av allt är att när jag läser den så tänker jag "fan, ge dig själv lite cred". FAN vad jag kämpar och sliter för att vända detta, jag gör ALLT i min makt. Det finns dagar när det känns så sjukt hopplöst men jag vänder dem, det tar sin tid och det får det göra men ingen kan säga att jag inte kämpat. Stannade faktiskt upp idag efter att ha läst ett tag och klappade mig själv på axeln. Det är svårt för de som inte varit i den här sitsen att förstå vilken daglig kamp det är men ingen behöver egentligen förstå, ingen förutom jag. Jag förstår hur varje sekund är en fight mot psyket och hur så totalt banala saker för någon annan kan vara så stora för mig. Jag förstår det och jag ska påminna mig själv om det oftare, hur otroligt mycket klappar på axeln jag ska ha för att jag inte ger upp även när det är som allra jobbigast!