Irre

Jag, Micke och ett par kompisar till oss var i Prag förra veckan. Vi ställde in oss på en härligt oplanerad resa med spa-hotell, helt i linje med vad jag behöver. Över lag gick resan bra, jag fick såklart en del symptom men försökte ta mig tid att vila och röra på mig för att hitta balansen. Problemet var när jag kom hem igen. Vi kom hem en kväll och hann träffa Arvid en stund innan han skulle sova. Helt magiskt att träffas efter fyra nätter utan honom. Jag sov bra den natten, tillbaka i min säng. Däremot dagen efter, den slog till som en riktig käftsmäll. Antar att det är en mix av att vara tillbaka till ansvaret och att vara resetrött. Var tillbaka på nivån att jag inte orkade sitta upp för att leka med Arvid, orkade inte följa med till parken och orkade inte laga någon mat. Allt föll den dagen, självförtroendet var i botten och symptomen kom ett efter ett. Overklighetskänslorna var starkare än på mycket länge och jag var tillbaka i min bubbla som jag bara vill lämna. Hann komma till den punkten när jag tänkte "ska det vara så här på dagarna då är det fan inte värt det, då kan jag skita i det". Hoppet finns inte och som vanligt är det värst att tänka att jag mår så här för att jag behöver ta hand om Arvid igen. Samtidigt talar jag om för mig själv att det är så här vissa dagar och det får vara det, imorgon är en annan dag och den kommer bli bättre. Jag vet att jag har rätt men just en sån här dag är det svårt att lyssna och att tro på det. Jag vill inte känna mig lite bättre imorgon, jag vill känna mig helt frisk, är så fruktansvärt less på att inte orka någonting och att straffas så fort jag hittar på något.

 

Som jag sa till mig själv.. dagen efter blev bättre och dagen efter det ännu lite bättre. Igår lyckades jag till och med träna och för första gången skenade inte pulsen. Jag kände mig lugn under passet och nästa gång ska jag testa att höja pulsen lite till. Ett riktigt, riktigt framsteg!!