Irre

Nej, jag menar inte måndagsångest, det har jag inte för tillfället. Tyvärr är detta utbytt till en fredagsångest, en ångest över att det är helg och familjen kommer vara hemma hela dagarna. Hur ska jag orka? Kommer jag att behöva återhämta mig i tre dagar efter helgen? Har vi något inplanerat som jag ev kommer behöva avboka en timme innan vi ska ses?

 

På vardagarna kan jag lunka på i mitt tempo, jag hinner tänka klart mina tankar och göra precis vad jag vill, när jag vill. Återigen kommer det dåliga samvetet över att tycka att det är jobbigt att umgås med sin familj. Samtidigt går det framåt.. för några veckor sen kunde jag få ökad puls och ångest av att tänka på helgen, nu vet jag att jag tar mig igenom den. Vissa dagar har jag till och med sett fram emot att hämta Arvid på förskolan - det är SÅÅÅÅ skönt!!! Den känslan har jag verkligen längtat efter. I måndags var Micke på personalfest så jag hade Arvid hela kvällen själv. Jag fick ingen panik, kände inte att jag behövde ringa efter barnvakt och det gick så bra. Vi hade en superlugn och skön kväll tillsammans. Jag somnade visserligen 20.45 helt utmattad men ändå, det gick utan en massa konstiga symptom och dunkande puls! 💪 

 

MEN, jag får påminna, påminna och påminna mig själv om att jag gör framsteg. De går sakta framåt och just nu känns det som att det står still vilket är enormt frustrerande. Om det verkligen står still det vet jag inte, det är svårt att se själv. Det är lite som när Arvid växer.. för någon som inte träffat honom på 3 månader känns det som att det har hänt så mycket men för mig och Micke som träffar honom varje dag känns det inte som en så stor skillnad. Det är först när man tittar tillbaka tre månader som man förstår hur otroligt mycket som faktiskt hänt. Jag tänker tillbaka lite längre, till februari - mars då jag hade spänningar i ansiktet, svårt att hitta ord, stickningar i läppen mm konstant. Det var som att hjärnan var en seg gröt, jag kunde stanna upp mitt i en mening och fundera på vad vi pratade om, jag hade svårt att finna orden och jag kunde inte ta in vad folk sa till mig.Idag har jag spänningar i ansiktet någon gång ibland, inga stickningar i läppen och har mycket lättare att hitta ord, så lätt att jag inte ens tänker på det längre. Så det går framåt, men det går långsamt för någon som bara vill få vara sig själv igen.