Irre

Förra veckan kände jag att jag varit på topp ett tag, jag orkade ta mig ut på en lunch med en kompis utan att behöva flera dagar för återhämtning. Jag gick till kiropraktorn och till någon handledare och efter båda mötena klarade jag av en tur på stan. Jag drog upp tempot lite för jag blev så hoppfull, äntligen orkade jag göra lite saker!! Sen kom smällen. På torsdag kväll känner jag tröttheten greppa tag om mig och på freadg är jag så trött. Lyckas ändå ta mig igenom ett träningspass med gott mod och knner faktiskt att jag har lite energi kvar. Sen kommer helgen och Mickes brorsor är här på besök. Jag vet att Micke har sett fram emot detta så oerhört mycket och jag tycker såklart att det ska bli kul att träffa dem men jag vet också att jag kommer få ta Arvid ganska mycket. På lördagen känner jag att jag vaknar helt sänkt men jag tar mig ändå upp ganska tidigt, tänker att jag inte kommer kunna sova vidare när Arvid är vaken. På förmiddagen får jag lägga mig och sova en stund sen ska grabbarna iväg. Lördagen flyter på i rask takt. På söndag är det egentligen bara frukost sen är det dags för besökarna att åka hem igen. Jag vaknar lite piggare den här dagen men börjar ganska snart känna att något inte stämmer. Känner mig nästan lite förkyld, jag nyser konstant. Några dagar tidigare hade jag tänkt på de där "allergiattackerna" som jag fick förut, hur jag kunde nysa nysa och nysa en hel dag, blir helt förstörd och sen var det som bortblåst dagen efter. Jag insåg att jag inte haft en sådan dag på länge och kände en liten oro över att det skulle komma tillbaka. Tre dagar senare sitter jag där och nyser igen.. När grabbarna åkt ska Arvid sova så jag lägger mig på soffan och vilar. 1,5 timme senare är det borta, det som brukar pågå en hel dag. Först tänkte jag att det var så typiskt att jag tänkte på det här om dagen och sen kom det tillbaka för första gången på flera månader men sen fortsatte tanken... tänk om det inte är så konstigt? Jag kanske förstod att jag hade pushat mig för hårt och att det var på g. Det kanske var mitt sinne som för någon sekund talade om för mig att sakta ner. Svårt att veta men lite för mycket av en tillfällghet för att inte reflektera över det. Den här gången tog jag inte signalen så tidigt men när det väl satte fart så lyckades jag iaf få ner det till en halvdag. Nästa gång känner jag av det och kan förhopningsvis stanna upp och ge kroppen vad den behöver så att attacken aldrig behöver äga rum. 

 

Igår var det en riktig skitdag. Var nästan på samma nivå som de två första veckorna under min sjukskrivning. Jag tog mig inte upp ur soffan. Jag försökte sitta upp i några minuter men gled sakta ner igen, jag försökte piggna till när jag skulle ut en sväng för att hämta min lunch men det var lönlöst. Jag som skulle träna idag... kanske kan jag göra det lite senare? När jag ätit min lunch blir jag säkert pigg. Det har hänt förr men inte idag. Men om jag inte tränar så länge då? Bara 15 min. Noll respons från kroppen. Lyckades efter många timmars velande faktiskt ta mig ut på en promenad runt sjön. Tröttheten kanske inte släppte men lite ångesttankar kändes iaf bättre efter den promenaden. Det här kanske inte låter så stort men för mig var det ett framsteg att inse mina begränsingar, att inte köra på med ett träningspass utan att tagga ner och ta en promenad istället. Idag tackar kroppen mig, idag var förmiddagen riktigt bra! Just nu i skrivande stund är jag riktigt trött igen men då har jag varit hos kiropraktorn också. Sakta sakta återhämtar jag mig och framförallt så känns inte allt lika hopplöst idag som det gör när man har noll energi. 

 

När jag bara varit sjukskriven någon vecka eller två så fick jag en tavla av en kompis där det står "Hey, its gonna be okay. Maybe not today or tomorrow but eventually" Jag tänkter ofta på det citatet och det hjälper mig att inte ta så hårt på det som är här och nu, jag vet att det blir bättre! Inte idag, inte imorgon, men så småningom! 💝