Irre

Ligger i soffan när det plingar till i telefonen, det är min chef. Han frågar om han kan ringa mig under dagen. Direkt känner jag hur kroppen typ stelnar till, blodet rusar men stannar samtidigt och pulsen höjs. Trodde inte att jobbet hade så stor betydelse men tanken på att jag inte vet vad det är han vill får mig att balla ur. Ta det lugnt, tänker jag, det är bara i ditt huvud. Slappna av, andas in och andas ut.. luuugnt och försiktigt. Tar min puls, jag har legat på soffan i någon timme så den bör ligga på ca 65-70. Den landar på 90. Det gjorde det klart för mig, där fick jag det svart på vitt att någonting med jobbet eller det oförutsägbara är väldigt jobbigt för mig just nu.

Jag tar mig ut på en promenad, pratar med en vän för att få ur mig mina tankar och försöker njuta av lugnet och vattnet. Kommer hem igen och känner efter bara några minuter att det börjar strama i ansiktet, sen kommer overklighetskänslan tillbaka. Fan också, jag som mådde ”bra” imorse. Detta skulle ju bli en bra dag.

Sen kommer nästa grej, mailet. Mailet som bekräftar att jag är uträknad ett tag. Min kollega har hoppat in som tf Produktchef. Och det handlar inte om att han inte kommer göra ett bra jobb för det kommer han. Det handlar om att det inte är JAG som gör det, att jag inte klarar av att fullfölja mitt uppdrag. Just nu känns vägen tillbaka så jävla lång. Testa att säga till en überstressad person att läkningen får ta den tid det tar, det är ju typ det värsta man kan höra.

Tur att det är tisdag för det innebär yoga! 1,5 timme där tankarna får flöda men på ett kontrollerat sätt. Precis vad som behövs idag.