Irre

Ibland får jag för mig att jag inte har anledning att vara utmattad, jag har inte haft en kaosartad uppväxt eller en traumatisk upplevelse som jag inte kommit över än. Jag träffade en psykolog i torsdags som, efter att vi pratat i ca 45 min, säger till mig att det borde finnas något mer, att det inte "bara" kan vara detta. Och visst, det fanns mycket mer som jag inte hade kommit till än och hon menade det inte så men det fick mig att tvivla igen. Jag gick hem och funderade över hur jag skulle övertyga henne om att det visst finns saker. Återigen, hon sa det inte dömande och det fanns ju saker som jag inte berättat om än men det spelade ingen roll, det drog igång någonting i mig ändå. Som sagt, kom hem och funderade.. kom till slut fram till att jag skulle måla upp en tidslinje med saker som hänt sedan jag började jobba. Det är så lätt att glömma bort viktiga händelser när man ska dra igenom sitt liv på 1 timme så jag tänkte att jag tar med mig min tidslinje nästa gång vi ska ses. Jag skrev bara ner de allra största grejerna som typ att jag flyttat, bytt jobb, bytt stad, avslutat ett förhållande, fått barn osv. När jag skrivit klart så slog det mig, det är inte henne jag behöver övertyga, det är mig själv. Där framför mig låg det, beviset på att jag är där jag är. Det var som att lägga pusslet, det blev så tydligt allting. Det är svårt att beskriva känslorna som kom, det var en mix av lättnad och "holy fuck". Livet har gått i 280 i 8 års tid. 8 olika boenden, 9 jobb, 2 förhållanden (var av ett var totalt kaos), 1 missfall, 1 barn, 1 STOR förlust osv osv. Det tär och det är okej att det tär, det som inte är okej är att fortsätta på samma sätt. Är så otroligt tacksam att jag har tagit mig den här tiden till att faktiskt fundera på hur jag vill fortsätta leva mitt liv. Man kan tänka att det är tidigt att vara utmattad redan som 30-åring men jag tänker snarare ju förr desto bättre. Tänk om jag inte vaknat upp förrän om 10 år, fasiken vilken bortkastad tid det hade varit.