Irre

Arvid är sjuk igen, den här gången är det "bara" lite feber men han behövde vara hemma från förskolan. Mamma och pappa har varit här hela dagen (förstår inte vad vi hade gjort utan dem!). Jag satt och reflekterade över hur jag kände de första gångerna mamma och pappa kom hit för att hjälpa till med Arvid. Jag satt mest i soffan eller låg på sängen, var helt förstörd. Alla symptom tog över så fort de kom in genom dörren. Det var sååå jobbigt att hänga med i konversationen, att tänka bort alla overklighetskänslor och att koppla bort spänningarna i ansiktet. Idag kändes allt det där så långt borta, okej att jag hade lite spänningar i ansiktet men det berodde snarare på min tid hos psykologen. Det går framåt, det är en riktigt positiv trend nu. Även om det är långt ifrån borta så är det så mycket bättre än tidigare. Åkte in till stan idag där psykologen håller till och jag hade inte det minsta lilla panik, fick som sagt mina spänningar men det är en piss i havet i jämförelse med hur det var när jag ät lunch med min bror för någon vecka sen. Har lite lätt spänningshuvudvärk nu och det innebär nog att jag behöver sova, det har varit fullt ös idag. Nu gäller det att inte sluta lyssna på kroppen och fortsätta sova ordentligt, gå mina promenader och ta mig till gymmet. Känner mig riktigt laddad. Kan tänka mig att det är lite som att ha kämpat ett tag med att gå ner i vikt och så till slut ser man att vågen visar lägre siffror, man känner att allt slit är värt det och blir så peppad att fortsätta!