Glädjekick!
Skulle ju in till stan idag och var aningen nervös inför att vara bland en massa folk. Det sätter sig snabbt i huvudet när man börjat förstå att man har svårt för intryck och att det är just sådana här situationer som jag behöver vänja mig vid igen. Kan inte sluta tänka att det känns väldigt töntigt att säga att man har svårt för att dra på en lunch på stan när man några veckor tidigare jobbade heltid. Men hur var det nu, hjälper den tanken mig att bli frisk? Nej, förmodligen inte så jag slutar tänka så nu, det är så jag känner och då får jag ta det därifrån.
Hur som.. sätter mig på bussen in till stan och det går bra. Jag har musik i lurarna hela tiden så jag kan liksom drömma mig bort. Stänger av den kanske 100 m innan jag kommer fram till restaurangen och bara på den tiden hinner jag reagera på att det är mycket folk, bilar, intryck, ljud m.m. Första utmaningen, andas lugnt och gå på bara. Behåll sinnesstämningen du hade när du lyssnade på musik, detta är bara i ditt huvud! Kommer in på restaurangen och det är sjukt mycket folk och väldigt varmt och kvavt. Andra utmaningen, väldigt mycket tuffare än den första. Här får jag koppla på psyket rejält för att inte få panik. Det börjar snurra, overklighetskänslorna kommer men jag lyckas vända det genom att fokusera på vad jag ska beställa. När vi väl hittat en plats och satt oss känns det ganska bra, jag kommer till ro efter en stund. Vi kan faktiskt sitta och prata och jag följer med i konversationen utan att tappa fokus. Mot slutet blir det dock jobbigt. Det finns en toalett bakom oss och ljuset från dörren som står på glänt stör mig. Tappar fokus gång på gång och får kämpa för att hänga med. Vi lämnar restaurangen och jag åker hem, inga problem med tunnelbanan alls.
Kommer hem, tar en kopp te innan jag ska hämta Arvid. Vi cyklar ner för att ta vaccin mot TBE och sen när vi kommer hem fixar jag mat åt honom. Orkade till och med leka lite "björnen sover" sen när Micke kom hem. Älskar när hela familjen busar tillsammans! Var helt säker på att jag skulle vara så slut efter den här dagen men jag har ett litet glädjerus i kroppen. Jag gjorde det, jag tog mig in till stan, käkade lunch och det gick inte bara bra, det gick över föväntan! Så jäkla nöjd!!
Små steg men ändå så viktiga, det gäller att inte glömma bort att klappa sig själv på axeln och att tillåta sig själv att vara glad för ALLA typer av framsteg!
