Irre

Arvid har varit hemma från förskolan hela veckan. Vi försöker förtvivlat att pussla så att livet ska gå ihop. Jag har försökt att ta någon fm eller em men det blir för mycket. Micke har varit hemma hela dagar och mamma och pappa har varit här hela gårdagen men ändå räcker det inte. De senaste dagarna har jag känt den där extrema tröttheten smyga sig tillbaka. Igår och i förrgår har jag ändå lyckats hålla modet uppe någotsånär men idag föll det totalt. Kanske var det för att Arvid äntligen skulle tillbaka till förskolan så jag skulle få min efterlängtade egentid men idag har jag varit helt sänkt. Tillbaka på ruta ett. Pendlade mellan soffan och sängen. Försökte sova men det gick inte, tankarna snurrar i 180. Kl 12 hör förskolan av sig, Arvid har utslag över rygg och mage så han behöver hämtas. Det är inte sant, hur ska jag lyckas med det?! Släpar mig iväg, overklighetskänslorna är starkare än på länge och tröttheten är brutal. Hör av mig till Micke och skriver att han måste komma hem. Min syn påverkas också, har så svårt att förstå var kroppen är, som att hjärnan inte hinner reagera innan jag rört mig. Kommer hem med Arvid, lägger honom för att sova och som tur är sover han till dess att Micke kommer hem. Går och lägger mig på em och får faktiskt lite sömn.

Är tillbaka till samma tankemönster som innan.. jag lever en dag i taget för att orka, tänker att imorgon är sista dagen jag mår dåligt sen blir det bättre.. men så är det inte, det blir bara sämre. Livsglädjen lyser med sin frånvaro och jag försöker se små ljusglimtar i vardagen men det är svårt när energin inte finns där.

 

Samtidigt slog det mig under dagen hur mycket bättre jag har blivit sedan jag blev sjukskriven, och det är ändå bara tre veckor sen. De känslor jag har nu hade jag redan glömt bort. Man glömmer snabbt men ibland är det kanske bra att påminnas om vilka framsteg man gjort.