Irre

Var på promenad här om dagen och började fundera på de gånger jag bestämt mig för att mitt psyke inte ska få knäcka mig men så händer det igen. Tänkte på overklighetskänslorna och hur det fullkomligt kan ta över.Har så många gånger tänkt att när det händer igen så ska jag klara av att hantera det. Sen slog det mig... Om man tänker sig att en höjdhoppare har brutit sitt ben så inte fan tror man att den personen ska hoppa på samma höjd som innan skadan tre veckor efteråt. Förmodligen hoppar personen fortfarande på kryckor och har knappt kommit till fasen där man kan småträna själva benet. Alltså, den här personen kommer inte ens fram till ribban och än mindre kan denne hoppa sina 2 meter. Så, det kanske är okej att inte kunna hantera overklighetskänslorna just nu?!

Det som är så svårt med utmattning är att ha en sjukdom som inte syns, varken för en själv eller andra. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att inte göra för mycket, att inte åka på den där middagen med kompisarna eller till badhuset med Arvid. Jag hade ju inte åkt med mitt brutna ben. Problemet är att jag KAN göra alla de här sakerna, det är inte så att jag dör om jag gör det men jag vet ju att jag kommer få sota för det. Lyssna på kroppen säger alla...lyssna på kroppen?? Va? Jag slutade lyssan på min kropp för jag vet inte hur många år sen så jag vet inte vad den säger längre. Den berättar säkert saker för mig hela tiden som jag inte förstår. Längtar efter att lära mig mer om det så att jag kan se tecken och framförallt förstå vad jag ska göra åt dem.